Manas nya utgivare i heta stolen
Mana ska förändras och ha bättre koll på innehållet. Kvaliteten måste också bli jämnare. Det lovade den omdiskuterade tidskriftens nya utgivare Rebecca Selberg när hon frågades ut på Publicistklubben i Malmö. (Korrigerad)
Mana var i blåsväder tidigare i våras när den vänsterinriktade kulturtidskriften beskylldes för antisemitism och bristande kvalitet. Kulturrådet stoppade nytt bidrag tills man undersökt anklagelserna. Rådet riktade kritik mot bristande kvalitet och ojämn utgivning, men bidraget gick igenom med en mindre sänkning.
Mer pikant var anklagelserna om att utgivaren Babak Rahimi hittat på en av tidningens bärande skribenter, den iranska journalisten Sharare Irani. Två tidigare medarbetare på tidningen påstod att det var Babak Rahimi som skrev hennes texter, och att skälet var att det såg bra ut att ha en kvinna i Iran som skribent.
Babak Rahimi hävdar fortfarande att Sharare Irani finns, men har inte kunnat visa några bevis eller gett någon möjlighet att kontakta henne i Iran.
Han har dock lämnat utgivarskapet, och på Publicistklubben i Malmö i måndags frågade kulturjournalisten Rakel Chukri ut hans efterträdare Rebecca Selberg (med en bakgrund bland annat på tidningen Lundagård).
Selberg medgav att kvaliteten varit ojämn, och att man släppt igenom en text på Manas sajt med antisemitiska formuleringar. Den togs bort av Rahimi, men låg kvar sökbar.
Hon tänkte nu själv ha kontrollen över hemsidan. Men i grunden menade hon att kritiken var politisk, och att alla som riktar kritik mot Israel utsätts för argumentet att vara antisemitisk.
De som attackerat Mana var främst högerkolumnister, enligt Selberg. Rakel Chukri fortsatte ställa kritiska frågor och undrade om också hon skulle sorteras in i det facket? Nej, svarade Selberg, du hör väl snarare hemma i facket "halvtråkiga kulturkrönikörer".
Det fick Rakel Chukri att upprörd replikera att "hade jag varit kille hade jag kallat det en pungspark".
Något svar på om Sharare Irani finns gav inte Selberg. Hon påstod att hon ärligt inte visste, men att så länge ord stod mot ord fick hon lita på Babak Rahimi och därför kunde han fortsätta skriva i Mana.
Man var dock noggrannare med att redovisa att de personer man skriver om verkligen finns för att undvika nya anklagelser. Till exempel hade Mana haft med både namn och bild på en gömd flykting – givetvis med hans tillåtelse.
