Magnus Bejmar: ”Krama finansministern”

Magnus Bejmar är troligen den enda programledare i Sveriges Radio som sagt åt lyssnarna att anmäla honom.
”Skriv in till Granskningsnämnden för radio och TV, 136 46 Haninge och anmäl mig då”, löd uppmaningen.
Och fälld blev han – den gången också.

Magnus Bejmar ifrågasätter det han tycker är fel. Som den gången för två år sedan när han var programledare i Pussel i P3 och upprörts över FN-sanktionerna mot Irak.

I programmet konstaterade han att tusentals irakiska barn dog varje månad till följd av sanktionerna och sa att de var en skam för FN.

”Och det här är ett problem som programledare. För man ska vara opartisk. Och när det gäller det här som jag uppfattar som någon form av långsamt folkmord så är det väldigt svårt att vara opartisk”, berättade han för lyssnarna.

Partiskt, slog Granskningsnämnden fast och tillade i en syrlig kommentar att Bejmar visat prov på samma uppstudsighet ett år tidigare då han som programledare i SVT fällts för likartade uttalanden om just Iraksanktionerna.

Givetvis var han medveten om kravet på opartiskhet.

– På den här tiden fördes knappt någon debatt om sanktionerna mot Irak. Det enda budskapet i medierna var bomba, bomba, bomba. För att slippa en fällning hade jag kunnat låta (Sydsvenskans chefredaktör) Per T Ohlsson säga i programmet att det vore rätt att fortsätta bomba Saddam Hussein men jag ville inte ta upp mer tid med den diskussionen.

Räds inte att gå ut med sina åsikter

Magnus Bejmar är inte rädd för att gå ut med sina åsikter i eldfängda frågor. Han anser till exempel att det pågår en statsstödd desinformationskampanj med målet att få till stånd en mer repressiv narkotikapolitik.

– En av de teser myndigheterna driver är att den som börjar med hasch slutar som heroinist. Men alla seriösa forskare vet att det där bara är nys.

Han skildrade saken på eget vis i Sefyr i SVT. Det blev ännu en fällning för partiskhet.

Under åren har han stångats mot en rad etablerade sanningar och gett sig på allt från regeringens inflationsbekämpning till myten om den lyckliga kärnfamiljen. Man skulle kunna tro att denna oppositionslusta sprungit ur en uppväxt i en förtryckande familj. Men han beskriver atmosfären hemma i villan i Ronneby som mycket tillåtande och där verkar inte finnas någon förklaring att hämta.

Magnus Bejmar har själv grunnat på vad som fått honom att bli förljugenhetens svurne fiende och kommit fram till att det började med förtrycket i lekskolan.

– Vi styrdes av en polsk kvinna som lekte DDR-system med oss och jag insåg redan då att det inte är säkert att den med makt har rätt.

I fjärde klass fick han en lärarinna som han uppfattade som djupt inkompetent. På föräldramötena försökte han förklara att lärarinnan var jättedålig men tvingades inse att det inte är så lätt för en tioåring att få vuxenvärlden att lyssna. Protesterna klingade förgäves men Magnus hade gett sig på att lärarinnan skulle bort.

– Jag började bråka som fan, ifrågasatte precis allting och förde krig mot alla typer av idiotiska regler. Varför fick vi inte kasta snöboll på skolgården? Varför serverade de levergryta som ingen tyckte om? Varför fick vi inte lämna skolgården på rasterna?

Byggde en mur av kunskap

För att göra sig oåtkomlig byggde han upp ett pansar av kunskap. Allt lärarinnan kunde skulle han kunna bättre. Han skottade i sig kunskap och låg alltid minst ett halvår före i läroplanen. Ställde hon en fråga kunde han alltid svara med en motfråga. Efter ett år var striden avgjord. Hon sjukskrev sig och ersattes med en bättre lärare.

Efter gymnasiet drömde han om att arbeta som regissör och gick en teaterutbildning. Han har bland annat skrivit pjäser och satt upp lokalrevyer men någon yrkeskarriär inom teatern har det inte blivit. Istället blev det journalistik, som det verkar mest av en slump.

– Jag hade varit ihop med en tjej som kommit in på journalisthögskolan och tänkte att jag var smartare än henne, det där skulle jag också klara.

Han började jobba på Sydöstran, gick journalistutbildning på folkhögskolan i Skurup och fortsatte till lokalradion men tycker att han avtrubbades av nyhetsarbetet.

– Man är uppdaterad på allt men samtidigt blind. Jag kunde prata med någon som till exempel förlorat ett barn utan att känna vad det egentligen innebär. Träffade jag en kompis till en kompis som varit med om något spännande såg jag inte honom eller henne som en människa utan bara som en bit av ett program.

Har varvat resande med jobb

För att tränga igenom hinnan mellan journalistiken och verkligheten har Magnus Bejmar varvat jobb med perioder av resande. Han har seglat över Atlanten men framför allt vistats i Tredje världen, något han kallar sitt universitet, och har rest i bland annat Afrika, Latinamerika och Sydostasien. En av resorna gick till Indien där han köpte en MC och körde över tusen mil, från Trivandrum i söder till Himalaya i norr.

Under sina resor jobbar han aldrig som journalist eftersom han tycker att det skulle hindra honom i möten med människor.

Med tanke på hans dragning till konfrontation borde Magnus Bejmar vara som klippt och skuren för att bli skjutjärnsjournalist. Men han säger att han inte får kickar av att avslöja någon chef som gjort bort sig och tycker att nyheter till stor del bygger på konstruktioner och lögner.

Egentligen är det bara tre frågor som verkligen intresserar honom:

1) Hur biologiskt liv uppstår.

2) Hur medvetandet uppstår.

3) Rymden.

Magnus Bejmar är en funderande typ som vrider och vänder på tillvaron. Han beledsagas genom världen av Bertil, en fantasifigur som han uppfunnit på egen hand. Bertil är en klurig gubbe med rötter på landsbygden i trakten av Ronneby. Han är en del av ”gubbismen”, en ideologi som går ut på att betrakta världen med sunt förnuft och som hjälper Magnus Bejmar att genomskåda kejsare i nya kläder.

Snabba puckar

Det är rätt hög fart i skallen på Magnus Bejmar. Under intervjun, som pågår i tre och en halv timme, pratar han praktiskt taget oavbrutet och tankarna rör sig snabbt i tid och rum. Ena stunden handlar det om varför alla uttolkare av Bellman låter som Fred Åkerström, nästa stund är han inne på hur mänsklighetens utveckling påverkats av att afrikaner under forntiden inte red på zebror.

– Nu flyter det, säger han och ger sig in i ett resonemang som sträcker sig från DNA till husdjurshållning i USA via uppfinnandet av kompassen i Kina och mycket annat.

Rörligheten i skallen har satt avtryck i de program han arbetat med där han ständigt sökt nya infallsvinklar och arbetsmetoder. I Sefyr uppmärksammade han att många kommuner annonserar efter nya kommuninvånare men ifrågasatte om alla verkligen är välkomna. Istället för att ställa kommunpolitiker mot väggen fyllde ha en buss med zigenare, punkare, handikappade och körde till Hässleholm för att se hur pass intresserade arbetsförmedlingen, försäkringskassan och andra var av att ta emot dem.

– Det fanns inget sensationellt avslöjande i reportaget, ingen spottade efter romerna eller så. Målet var helt enkelt att synliggöra värderingar.

Under sin senaste vända som programledare, den här gången för Tabu i SVT, har Magnus Bejmar dragit på sig elva anmälningar som nu väntar på prövning i Granskningsnämnden. Som vanligt anklagas han för bristande opartiskhet.

“Tittarna får ont i öronen av debattprogram”

I Tabu, som avslutades i augusti, försökte han sig på att göra ett debattprogram utan konfrontation.

– Följer man den vanliga dramaturgin för ett debattprogram skapar man en boxningsmatch där folk dänger varann i huvudet utan att få prata till punkt. Konfrontationsjournalistiken har använts i många år och vi vet att tittarna bara får ont i öronen av den. Men vad händer om man kramar finansministern istället för att tränga in honom i ett hörn? Jag tror att han blir tydligare då.

I Tabu samlade han människor från olika områden för att låta dem på ett slags tvärvetenskapligt sätt diskutera fram, inte vad som skiljde dem åt, utan vad som förenade dem.

Idén kanske var bra men resultatet är han inte nöjd med.

– Det blev tråkigt, lite saggigt, konstaterar han.

Tiden med Tabu är över och Magnus Bejmar är åter på fri fot. Den närmaste tiden ska han ägna sig åt att läsa och filosofera.

Sen återstår att se vad Granskningsnämnden kommer fram till. Men det verkar han ta lätt på. Han har ju bara gjort vad han tror på.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se