Journalisterna på Dagens Forskning blev lurade

Dagens Forskning startade utgivningen med löftet att fem års utgivning var säkrad. Efter bara 18 månader backade dock ägarna från löftet och försatte tidningen i konkurs. En konkurs som blev dyrbar för de anställda.

Den 24 juni beslöt Dagens Forsknings styrelse att begära tidningen i konkurs. Numret som kom ut till de 7 500 prenumeranterna den 23 juni blev det sista.

– Tidningens ekonomi var på väg åt rätt håll. Ägarna borde ha övervägt konsekvenserna bättre, säger chefredaktör Anders Björnsson.

Att det blev konkurs i stället för avveckling under ordnade former innebär bland annat att redaktionspersonalen förlorade stora belopp genom att de tvingades utnyttja den statliga lönegarantin i stället för uppsägningslön.

Svante Fregert, andreredaktör, hade in i det längsta hoppats på en annan lösning:

– Jag blev chockad och förbannad är beslutet kom. Framför allt blev jag förvånad över att de valde att sätta bolaget i konkurs. En ordnad avveckling hade gett oss chans att hitta nya finansiärer. Konkursen innebar att man kastade bort varumärket, och det trodde vi in i det längsta att ägarna ville undvika.

Svante Fregert bedömer att medarbetarna i genomsnitt förlorade 150 000 kronor på konkursen, eftersom de redaktionella medarbetarna slog i den statliga lönegarantins tak på 100 000 och utöver förlorad lön även gick miste om uppsägningslön och semesterersättning. Andra har uppgett medarbetarnas förlustsiffra till mellan 50 000 och 100 000 kronor.

– Jag tycker att ägarna fegade ur. Ett och ett halvt år är för lite. Det är dubbelt trist, både för oss som förlorar jobben och för att tidningen som sådan inte finns kvar, säger Tom Hansson, reporter på tidningen.

– Beskedet kom i ett läge då många var på väg till semestern, så det har inte känts som arbetslöshet. Men visst är det trist, vi ville gärna arbeta med det här och vi i redaktionen hade medvetet lämnat andra jobb för att arbeta på Dagens Forskning, säger han.

Dagens Forskning kom ut varannan vecka och hade lyckats etablera sig som en oberoende röst i forskningsvärlden. På redaktionen arbetade knappt tio medarbetare, huvudsakligen rekryterade från Svenska Dagbladet.

Utgivningen drevs med Riksbanksfonden och Natur & Kultur som huvudfinansiärer samt Saco och flera vetenskapsakademier i bakgrunden.

Vid lanseringen gjorde utgivarna utfästelser om sina långsiktiga ambitioner och om att de satsade för att klara fem års utgivning:

– Visst är man besviken. Mest irriterad blir man när man tänker på själva lanseringen av tidningen, då det talades mycket om projektet som en av de första långsiktiga mediesatsningarna och att ägarna var medvetna om den tid som krävdes för att etablera publikationen, säger Karin Klarström, klubbordförande för journalisterna på Dagens Forskning.

När tidningen väl hade startat visade det sig dock att de 50 miljoner kronor som ingick i den första långsiktiga kalkylen inte på långa vägar fanns i kassan. Landshövding Mats Svegfors satt i tidningsstyrelsen och bekräftar att projektet var underfinansierat från start.

– Av de 50 miljoner som man kalkylerat med fick man bara in runt 30. Några av de finansiärer som tidigare visat intresse valde att stå utanför eller investera långt mindre än de belopp som tidigare diskuterats, säger han.

Enligt Anders Björnsson borde ägarna långt tidigare arbetat aktivt för att få in det kapital som enligt den inledande budgeten krävdes för att driva verksamheten långsiktigt.

– I det löpande arbetet var vi medvetna om att kostnaderna var höga i början, men vi hade tydligt börjat få kontroll över ekonomin och sista numret gick på plus, säger Anders Björnsson.

Varför var kostnaderna så höga i början?

– Tidningen kostade lite mer än vad som var nödvändigt, men något redaktionellt slöseri var det inte frågan om. Vi hade en tajt budget som vi höll oss till, säger Anders Björnsson.

Andra personer som följde verksamhetens utveckling pekar på att tidningen tyngdes av höga kostnader från konsulttjänster, kostsamma leveransavtal och framför allt en alltför utdragen VD-tillsättning.

Enligt Mats Svegfors hade styrelsen inget annat val än att ansöka om konkurs:

– Under våren upprättades en kontrollbalansräkning och det fanns inte pengar för att betala räkningarna. I styrelsen hade vi därmed inget annat val än konkurs. Visst kan man ställa sig frågan om ägarna borde ha skjutit till mer kapital. Men även om den nye VDn Henrik Ahl hade framgångar med att få kontroll på ekonomin var det inte sannolikt att hoppas på vinst inom en snar framtid.

Var de slösaktiga på tidningen?

– Nej, det tycker jag inte. Ska man åstadkomma kvalitet går det inte att starta med en extrem billighetslinje, och att få lönsamhet tar tid. Dagens Industri behövde till exempel fem år för att gå med vinst, säger Mats Svegfors.

Enligt Anna Ekström, ordförande i Saco som var delägare i tidningen, var utsikterna till vinst skrala:

– Kontrollbalansräkningen visade att mer än halva aktiekapitalet hade förbrukats och då är man enligt lag skyldig att vidta åtgärder. Visserligen gjordes beundransvärda insatser för att få ordning på ekonomin, men trots det krävdes – utifrån den information vi hade – alltför mycket mer pengar för att kunna trygga utgivningen.

Enligt styrelseordföranden Anders Mellbourn hade bland annat en myndighet gjort tidiga utfästelser om kapitaltillskott vilket den senare backade från. Det gjorde att den långsiktiga tryggheten inte blev verklighet:

– Skälet till konkursen kan man ändå inte skylla på de organisationer som backade från sina utfästelser, utan det handlade om de ekonomiska motgångarnas sammantagna effekt. En motig annonskonjunktur, för få prenumeranter, för höga administrativa kostnader och vacklande finansiärer blev för mycket, förklarar han.

Dagens Forskning startade i en usel annonskonjunktur och flera inblandade vittnar om att den ekonomiska ledningen var darrig i starten, och stabiliserades först efter VDn Henrik Ahls tillträde.

Men redaktionen hade också en tung utmaning att bryta ny mark för att etablera en oberoende redaktionell linje i en bransch som var ovan vid kritisk journalistik.

På redaktionen erfor man vid flera tillfällen att det också inom forskningsvärlden fanns en ovana vid granskande journalistik:

– Via annonsförsäljare förekom det att vi fick höra om annonsörer som inte ville vara med på grund av det redaktionella innehållet. Det handlade om att vi inte uppmärksammade dem som företag eller att vi granskade frågor i branschen på ett kritiskt sätt. Man kunde märka en viss naivitet och ovana vid granskande journalistik inom branschen. Vissa trodde att tidningen var deras organ, säger Karin Klarström.

Mats Svegfors tror å sin sida inte att branschens ovana vid granskande journalistik var en avgörande fråga:

– Nej, jag tror inte att det har inverkat på något avgörande sätt. Däremot är det möjligt att en tidning om forskning har sämre bärkraft än en tidning som till exempel Dagens Medicin. När det gäller annonser så är läkemedelsvärlden mer kommersiell än forskningsvärlden, vilket kan ha varit ett problem för annonsförsäljningen på Dagens Forskning, säger Mats Svegfors.

Redaktionen på Drottninggatan är nu tom, och även det tvåmannaföretag som sålde annonser till Dagens Forskning har fordringar på flera hundratusen i konkursen, vilket gjort att de inte kunnat betala ut några löner under sommaren. Chefredaktören Anders Björnsson lider med personalen.

– Jag anlitade folk som sade upp sig från sina fasta tjänster och de blev blåsta. Däri ligger min stora sorg, säger Anders Björnsson.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se

Fotnot: Läs även Dagens Forsknings-medarbetaren Marie-Louise Samuelssons debattinlägg i ämnet på sidan 22.