Liselotte Englund om krisjournalistik: – Intervjua inte chockad

Journalister borde på samma sätt som brandmän och poliser utbildas i hur man hanterar katastrofsituationer, anser Liselotte Englund, som forskar om katastrofjournalistik.

Englund, som är tjänstledig från ett journalistjobb på P1s Vetenskapsradion, anser att katastrofjournalistik borde vara ett schemalagt ämne på journalisthögskolornas schema. Det skulle hjälpa journalister även när de ska bevaka brott och olyckor.

Hon tycker i och för sig att medierna i rapporteringen från branden i Göteborg skött sig bättre än under bevakningen av Estonia-katastrofen. Den närgångna exponeringen av männi-skor har inte varit lika stark, anser hon, och förklarar det delvis med att medierna tar större hänsyn när barn är inblandade.

Det har funnits positiva inslag i bevakningen denna gång tycker hon: P1 kunde vara flexibelt och lägga om hela morgonprogrammet. Kvällspressen var noga med att maska offren.

Men trots det positiva anser Englund att medierna även denna gång gjort sig skyldiga till övertramp och okänslig rapportering, framför allt i de närgångna kontakterna med offren. Det är där som medierna visar sin sämsta sida, hävdar hon. Som när människor i chock filmas och exponeras inför en stor publik. Sånt kan försvåra rehabiliteringen av de överlevande.

Det är begripligt, tycker Englund, att direktsändande etermedier inte medvetet kan välja vad som ska publiceras, som tidningar kan. Men TV har gjort misstag även när det inte varit fråga om direktsändning.

– Jag har sett inslag från olycksplatsen där man bär ut offer och åtminstone en flicka var klart identifierbar. Kameran var riktad mot hennes ansikte. Tittarna visste inte om hon levde eller var död.

Liselotte Englund råder reportrar att aldrig intervjua chockade människor. En akut chockad människa kan ge intryck av att vara samlad och kontrollerad när hon i själva verket bär på en overklighetskänsla. Förvirring och andra reaktioner kommer först efteråt. Många ångrar senare vad de sagt till medierna under chockfasen.

Hon tar ett exempel från Estonia-katastrofen. Efteråt berättade en dansk man för medierna om att han hade trampat över andra för att rädda sig själv. Först efter fyra år har mannen lärt sig att hantera de skuldkänslor detta väckt hos honom.

– Såna beskrivningar har förekommit också nu. Medierna borde inte återge det. För barn kan skadorna bli ännu värre.

Ord som mental hälsa, psykiska reaktioner och psykisk ohälsa förknippas med tabun och fördomar. Därför ska såna och liknande termer användas måttligt och varsamt.

Även i det avseendet har det förekommit inslag i medierna som Liselotte Englund är kluven till.

– I en studiodebatt i Göteborg förnekade en ung kille att han var chockad. En psykolog i studion ställde diagnosen – säkert helt rätt – att hans reaktion tydde på att han just då var inne i ett chocktillstånd.

Det var bra att reaktionen förklarades, anser Englund, men vad tycker pojken efteråt om den diagnos som han fick i direktsändning?

Liselotte Englund har också noterat en okänslighet och stelbenthet i inledningsfasen av Sveriges Televisions rapportering.

– Rapport Morgon sände ett nära timslångt block utan att ge upplysningar om branden, förutom i den inledande nyhetssändningen. I stället sände de stora delar av morgonen enligt fastställd planering. En glad och käck sportjournalist rapporterade till exempel om sporten.

– En del av professionalismen består i att kunna anpassa tonen till situationen, om man nu inte hinner få dit gäster som kan kommentera det som hänt.

– TV4 varvade den första morgonen katastrofrapporteringen med glättig reklam. Men man måste tänka på helhetsbilden och räkna in reklamen.

Det värsta exemplet på dåligt omdöme i medierna har Liselotte Englund hittat i den kommersiella radion.

– Dagen efter branden sände Radio Megapol ett outhärdligt telefonprogram. Programledaren uppmanade en lyssnare att gå på en Halloween-fest dagen därpå. ”Det blir en kul kväll,” sa han och pratade på som om inget hade hänt.

Liselotte Englund påpekar att människor vill ha fakta. Då uppfattas mediernas spekulationer om orsaker och skuld till katastrofer lätt som sanna, särskilt om de presenteras lika kraftfullt som vore de fastställda sanningar.

Men medierna måste vara noggranna med källkritiken och inte sprida otillförlitlig information i katastrof-rapporteringen, inte genast gå ut med spekulationer.

– Räddningstjänstens insatschef i Göteborg uttalade sig tidigt för pressen om ett möjligt attentat. Han fick sen dementera och förklara att han dragit slutsatsen för snabbt. Även en insatschef kan vara chockad.

En för journalister svår avvägning är den mellan självständig granskning av myndigheter, och beroende av dem, när katastrofer ska bevakas.

– I akutskedets första timmar får journalister finna sig i att främst fungera som informatörer, säger Liselotte Englund. Granskning och kritik får komma senare.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se

Etiska riktlinjer

Liselotte Englunds förslag till pressetiska riktlinjer för katastrofjournalistik:

Under rapporteringen:

– Avstå från att intervjua chockade

– Visa inte bilder där offer eller skadade kan identifieras

– Ge utrymme för beskrivning av krisreaktioner hos drabbade och anhöriga

– Vårda ordbruket – nyansera!

– Anpassa tonen till ämnet

– Se noga över budskap och framtoning i reklaminslag

Efter slutfört uppdrag:

– Erbjud krisbearbetning till journalister som bevakat katastrofer eller känslomässigt tunga uppdrag som barnamord

– Gör konsekvensanalys av bevakningen

På längre sikt:

– Låt journalister delta i förebyggande utbildning inom kommunens krisgrupper

– Inför krispsykologi och katastrofjournalistik i journalistutbildningarna

– Skärp de etiska reglerna och koppla dem till konsekvenserna