Spadar som hugger i sten

Grävseminarier är inspirerande tillställningar och årets upplaga, i Helsingborg i helgen, var nog den bästa jag varit på. Men ändå löpte det en röd tråd av uppgivenhet genom många av föreläsningarna.

Den handlar om besvikelsen över hur liten effekten blir av ett journalistiskt avslöjande. Samma historia berättades gång på gång: om hur missförhållanden röjdes, men få fick betala för det – och systemfelen består. Affärerna fortsätter som tidigare. Makthavarna sitter kvar. Ansvar avkrävs inte.

Inledningstalaren Seymour Hersh konstaterade, via satellit från ett regnigt Washington, att den högsta politiska makten i USA är teflonartat okänslig för journalistiska avslöjanden och den kritik som följer i deras spår. “Det jag gör har ingen som helst effekt i USA”, fastslog Hersh med en trött axelryckning.

Annons

bryt

När Kalla faktas Fredrik Laurin höll sitt tacktal på guldspadefesten, efter att ha prisats dubbelt för reportaget om de avvisade egyptierna, sade han något liknande i en uppmaning till alla kolleger i lokalen: ”Det politiska ansvaret är kvar att avkräva. Bollen ligger där. Det är bara att sparka på den. Vi orkar inte längre”. Reportrarna och journalistikstudenterna bakom Sydsvenskans MKB-avslöjande konstaterade också, lite uppgivet, att politiker, poliser och det kommunala bostadsföretagets ledning i princip klarat sig utan efterräkningar, utöver några stormiga veckor i rampljuset. Skiten rinner av, förhållandevis lätt.

bryt

Att få skalper i bältet, i form av avgångna kommunpolitiker, VDar eller ministrar, är i och för sig inte huvudsyftet för den undersökande journalistiken; snarare en machoaktig vulgärbild av den. Men det är ändå slående hur ofta redaktionella avslöjanden blir verkningslösa på sikt. Och det är viktigt att resonera kring varför.

En sannolik förklaring handlar om det allmänt sjunkande förtroendet för medierna. Det är långt ifrån självklart för allmänheten att lita på mediernas version – och motanklagelser om kampanjjournalistik sår skickligt frön av skepsis. En annan förklaring, som togs upp av många på grävseminariet var att medierna är för ovilliga att följa upp andras grävande, vilket skulle kunna bredda berättelsen och öka genomslaget. Enklare händelsenyheter leder ofta till flockrapportering, men sällan större gräv.

bryt

Men den kanske främsta förklaringen är att den granskade makten blivit så mycket skickligare på att hantera och bemöta negativ publicitet. Inte bara genom medieträning och kommunikationspolicyer, utan genom proaktiva strategier, med allt från avledande manövrar och fejkade tips till försök att avväpna avslöjandena, genom att i förväg gå ut med vissa detaljer och visa prov på öppenhet och handlingskraft, om än en selektiv sådan. Ett sådant exempel ser vi från ÖB nu i dagarna, i samband med granskningen av trakasserier inom försvaret.

bryt

De som granskas vet hur medierna fungerar och har lärt sig bemöta och dämpa de mediala skadorna. En del seminariedeltagare reagerade starkt över att en representant för säkerhetspolisen var anmäld som deltagare på Gräv 05 (se artikel på sidan 5) Men egentligen hade det varit märkligare om det inte funnits några myndighetsrepresentanter, informatörer och PR-konsulter på plats. De är också angelägna att lära sig ännu mer om grävande – och använder sig naturligtvis av den kunskapen i sitt arbete. Att tro något annat är bara naivt.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

PS: Största skrattet på Gräv fick DNs Knut Kainz Rognerud, när han skulle berätta om hur han fick nys på lägenhetsfifflet i Anna Johansson Visborgs stiftelse: ”Det började med att Sten Nordin, oppositionsborgarrådet, ringde och sade att han hade en bra grej. Han bjöd på lunch och middag och kom hem till mig på kvällen någon dag senare. Vi känner ju varandra sedan MUF-tiden…”
En kompakt tystnad lade sig över lokalen och ett antal reportrar såg ut att börja leta efter mobilnumret till Marita Ulvskog, när Rognerud, med ett snett leende, sade ”äh, sorry, jag kunde inte låta bli”.