Gå direkt till textinnehållet

Gå inte vilse i mediebilden av muslimen

Det finns två muslimer i svenska medier. Den ena är lite pittoresk och firar högtiden eid al-fitr en gång om året. Då äter muslimen mycket mat, gullar med barn och är glad. Muslimen är religiös – på ett trevligt sätt. Det är som svensk julafton.

Det finns två muslimer i svenska medier. Den ena är lite pittoresk och firar högtiden eid al-fitr en gång om året. Då äter muslimen mycket mat, gullar med barn och är glad. Muslimen är religiös – på ett trevligt sätt. Det är som svensk julafton.

Den andra muslimen är fundamentalist, beslöjad, kvinnoförtryckare/förtryckt kvinna (beroende på kön) eller terrorist. Den här muslimen är också religiös, men på ett otrevligt sätt. Det är inte alls som svensk julafton.

Detta är en bild av muslimer som inte bara påverkar de mer eller mindre troende muslimer som bor i Sverige, utan till slut fungerar den också självuppfyllande. Den terrorism som berättas i medierna kräver att ”terrorister” visas upp.

Ett konkret exempel: de senaste veckornas rapportering om den terrormisstänkte svensken som sedan 2005 sitter anhållen i Prag och som nu eventuellt ska utlämnas till USA.

Vad handlar rapporteringen om? Att mannen utretts av Säpo och INTE anses misstänkt för USA-anklagelserna? Vad som händer med honom om han utlämnas till USAs terroristknäckarmaskineri?

Nej, flera svenska medier väljer terrormisstankarna. Och mannens personliga liv och mannens ståndpunkter.

Dagens Nyheter berättar att mannen i en tidigare intervju uppgett att han ”älskar al-Qaida”. Expressen kör ”förvandlingen”: från playboyskägg till muslimskägg, från krogen till extremistmoskén – så gick det till. Båda tidningarna namnger och publicerar bild på mannen. På samma sätt som om en dömd mördare berättas om denne ”terrorist”.

En fundamentalist ger medierna ett enormt svängrum – oavsett om ett brott begåtts eller inte. Till skillnad från andra medborgare kan muslimer uppenbarligen göra sig skyldiga till åsikts- och tankebrott. Därför smäller ”Jag älskar al-Qaida” högre än att Säpo inte hittar något som styrker anklagelserna. Bristen på bevis, vad som väntar en felaktigt misstänkt terrorist som utlämnas till USA, blir en bisats när tanketerrorism är det brott som granskas.

Visst görs det kvalificerad journalistik om Sveriges ”kamp mot terrorismen” (till exempel Kalla fakta, Konflikt, Sydsvenskan med flera). Ändå får den inte det totala och breda genomslag som en ”Var var Lars Danielsson?”-affär. Trots att alla pikanta detaljer finns på plats: hemliga utredningar, misstänkta och advokater som inte får veta vad brottsmisstankarna går ut på, beslut om utvisningar – varav bara ett fåtal blir kända för allmänheten. Snokande bostadsbolag, avlyssning, Säpos användning av informatörer, människor som grips i sina hem i Sverige och utlämnas till Storbritannien. Varför har inte det frustande drevet tagit ett samlat grepp för länge sedan? Eller har vi en journalistkår som går vilse i den offentliga bild som de själva är med om att skapa? Den där muslimsk terrorism är ett hot mot oss alla – där utvidgade maktmedel är ett både nödvändigt och önskvärt ont vi måste acceptera.

Ett är säkert: tvångssteriliseringar, lobotomi och rasbiologi var inte något hett nyhetsstoff på sin tid. När de, decennier senare, blev löpsedlar var skadan redan skedd. Låt oss hoppas, och arbeta för, att de rättsövergrepp som begås i vår samtid blir synliga medan de pågår.

redaktör, Re:public Service

Fler avsnitt
Fler videos