Journalistiken tål nyanser

Han fortsatte ”Om ett bolag är en förening av intressen, då är Sverige ett bolag. Verkställande direktören, kungen, är fransman, stundom också norrman, och i vardagslag svensk…Direktrisen tyska. (talar hon svenska verkligen?) Sveriges störste man är finne (Nordenskiöld). Sveriges rikaste man är skotte (Dickson). Sveriges främste statsman är wallon (Louis de Geer). Sveriges förste skald är polack (Snoilsky). Sveriges finaste historieskrivare är österrikare (Gejier)…”.

Som brukligt överskred Strindberg sin Zeitgeists uppfattningsförmåga tusenfalt genom dessa ytterst träffande insikter om tillståndet i landet. Hans lakoniska rader har enorm relevans för vår tid, där diverse aktörer söker med allsköns medel återfinna ”det svenska” i tider där moskébygge, märkliga språkvariationer och slöjbärande läkare och programledare gjort sin försenade, men fortfarande med förhinder förbundna, entré på den nationella scenen.

Medierna är en av dessa aktörer som har en framskjuten roll när det gäller berättelser om ­nationens identitet, medborgare som befolkar den och inte minst, nationens historia och framtid. Omfattande forskning – Ylva Brune, Bo Pettersson, ­Peter Hervik, Teun Van Dijk – visar att mediers rapportering om ”de andra” som definieras som av­vikande från den etnisk-nationella majoriteten har en kraftig ­etnisk skevhet. Att generalisera, enkelt kategorisera och sätta i sammanhang (i bästa fall) är just vad som kännetecknar mediernas nyhetsarbete. Inget fel i det.

Annons

Problem uppstår när de uppställda kategorierna inte stämmer överens med verkligheten och snarare blir trånga, självuppfyllande profetior som journalister tvingar ner verkligheten i. Precis som i det militära, när kartan inte stämmer med terrängen, så gäller kartan. Journalistiken styrs i mångt och mycket av överberättelser – akademiskt kallat diskurser – som sätter ramar för dialogen vi journalister definierar som nyheter, publik, offer, förövare, orsak–sambandskedja och sist och kanske viktigast, sanningen.
Utgår vi från att 90 procent av läsarna är etniska svenskar, så lär det påverka den journalistik vi producerar för att tillgodose målgruppens krav och perception, på samma sätt som en hundtidning producerar journalistik framför allt för hundägare och därmed har få om några nyheter, rutiner, intressen och kompetens kring bevakning av katters livsvillkor.

Ute i Europa finns dock sedan länge en hel del handfast kunskap och erfarenhet att inhämta för svenska medier när det gäller umgänge med etniska minoriteter, så att inte allt förvandlas till en sött leende men ack så lam Gringogubbe. Boken Sanningens många nyanser tar upp förhållanden i Storbritannien, Holland och Tyskland och ska tjäna som en handbok i integrationsjournalistik genom intervjuer, praktiska tips och goda råd.
Dessa nämnda länder har lång erfarenhet av ­minoriteter och mångfald och är i flera avseenden bättre på att integrera nya medborgare än Sverige. ­Medierna har spelat en nyckelroll; inte så få av dem har insett språkets stora betydelse för att skapa och reproducera föreställningar om vår identitet.

Ett viktigt skäl till framgång, som flera journalister utomlands påpekat, är att medierna närmat sig och börjat samarbeta med ”de andra” – det vill säga kulturer annorlunda än den egna, på helt nya villkor. Det har lett till att de utvecklat metoder som till exempel:

• De letar aktivt efter positiva nyheter som visar att människor från olika kulturer kan leva och arbeta tillsammans.
• Medierna ordnar mångfaldsseminarier, de bygger kontaktnät och databanker om alla världens religioner.
• De behandlar muslimer som individer och inte som kollektivt kvinnoförtryckande antidemokrater.
• De intar en konsekvent hållning mot främlingsfientliga partier.
• De tränar eleverna på journalisthögskolorna i mångfaldsjournalistik.
• De har en uttalad vilja till förbättringar och dialog och tar klagomålen från minoriteterna på allvar. De problematiserar, analyserar och försöker finna utvägar.

Medierna anser att det är särskilt viktigt att etniska minoriteter förekommer ofta och positivt i medier för att visa majoritetsbefolkningen den mångfald som präglar landet. Och även för att visa hur pluralistiskt och differentierad invandrarnas värld egentligen är. Det hjälper till att bekämpa generella fördomar mot invandrade och mångetniska personer. Det bidrar till att dessa inte sluter sig samman i sina egna grupper, de uppmuntras snarare att ta del av det offentliga samtalet. Journalisterna arbetar för social samverkan (på engelska community cohesion eller social cohesion) för att alla i samhället ska känna sig bekväma med varandra.

För många journalister i Sverige är konsekvensneutral journalistik en fråga om heder. Men sanningen är ett subtilt begrepp med många nyanser. Tidningar som Leicester Mercury och Die Zeit ­berättar fortfarande sanningen men de gör det på ett mer lyhört sätt utan att förlora sitt oberoende.
Visserligen förekommer olika integrationsprojekt uti Svea – bland annat på Sveriges Radio och Sveriges Television – men dessa delar nackdelen
i att de är just tillfälliga projekt när det krävs förändringar i full skala i hela den redaktionella processen från rekrytering till nyhetsurval, vinkel och framförande.

Att se sig själv genom andras ögon är en prövande verksamhet som fordrar mod och uthållighet – och framför allt en ödmjuk medial diskussion om den nya nationella identiteten.