Tigandet stoppar inte våldet

Min son var inte så berusad som jag fruktat. Han sade: "Sju stycken. Vi var två och vi skulle bara ut och pissa. Sju stycken och flera av dem hoppade på mig bakifrån när jag stod och talade med en av dem."
Känslorna svallade. Min son var chockad, ledsen och hämndlysten. Under de följande dagarna talade vi om det som hade hänt. Jag hade inte tänkt skriva om händelsen. En sak min son sade fick mig att ändra uppfattning. Han sade det med sorg i rösten. Jag förstod att det skulle vara svårt att skriva om när jag talade med andra journalister. Reaktionerna var avvaktande. De flesta menade nog att det var rätt hopplöst och att jag bara spillde tid på att försöka.

Förmodligen hade jag lyssnat till råden om att låta bli om jag inte just hållit på att läsa The Drowned and the Saved. Primo Levi skriver om hur svårt det är att skriva om våld, men att det måste göras "ty den som begått ett brott i går kunde försöka igen i morgon och övermanna oss och våra barn. Man är frestad att vända sig bort med en grimas och stänga sitt sinne. Det är en frestelse man måste motstå."
Alltså: jag borde skriva. Det var inte första gången jag tyckte det var svårt att skriva om våld. I Gaza satt jag en hel dag och intervjuade unga palestinska kvinnor som blivit misshandlade. De hade blivit slagna av äkta män, fäder och bröder. Jag tvingade mig själv att ställa detaljerade frågor och fick så många detaljerade svar att jag mellan intervjuerna var tvungen att gå ut på toaletten och gråta för att orka fråga, lyssna och anteckna vidare.
Jag var förkrossad. Jag hade kommit till Gaza för att skildra israeliskt våld. De misshandlade kvinnorna passade illa med den bild jag ville förmedla. Vad skulle jag göra med mina berättelser? Dagen efter intervjuerna frågade jag en palestinsk psykiatriker. Hans svar kom utan tvekan: "Skriv! Tiger vi om obehagliga sanningar kommer vi aldrig att få fred och rättvisa."  Jag skrev om de misshandlade kvinnorna i Gaza. Reportaget publicerades i en dansk tidning.
På barnhemmet i Chernavoda i Rumänien hade jag lyssnat till barnens berättelser om vuxna som slog, från morgon till kväll. Om barnen sprang när de skulle gå blev de slagna. Om de stod stilla när de skulle gå blev de slagna. Om de var tysta när de skulle tala blev de slagna. Om de skrattade för högt blev de slagna. De var som i De 400 slagen av Truffaut.

I Juarez i Mexiko bodde jag några dagar i slummen. Jag samtalade med unga mödrar. De var tacksamma för att deras män var i USA. De längtade själva dit. Riktigt hur det skulle ske visste de inte, men drömmarna om ett liv på andra sidan gränsen var deras hopp i en stad med en våldsstatistik som passade bättre i helvetet än på jorden.
Här hemma har jag aldrig skrivit om våldet. Inte ens det som med jämna mellanrum äger rum på Nørrebro i Köpenhamn. Tvärtom har jag alltid skrivit hyllningsartiklar till mångfalden i brokvarteren.
När jag nu åter är på plats är allt som det brukar. Jag ser mig omkring. Allt ser ut att vara som det har varit under de år jag har kommit hit för att fika och njuta av livet i navet på det mångkulturella Köpenhamn. Café Flora ligger mitt på Blågårdsplads. Här hamnar jag efter att ha gått omkring och lyssnat när Danmark samtalar.
Här är mer snack än de flesta svenskar kan föreställa sig. Här samlas man för samtal när gangsterkriget på Nørrebro blivit för intensivt. Finns det problem så talar man om det, om och om igen. Det är fantastiskt, säger jag. Det är våldsamt irriterande, svarar min danska hustru. Hon vill flytta till Sverige. Jag vill vara kvar här. Efter 25 år i Danmark känner jag mig lika svensk som någonsin, förmodligen mer, men jag känner mig mer hemma i Danmark än i Sverige, också här mitt i smeten på Nørrebro, också när gängkrigen rasar och pistolskotten ljuder.

Annons

Här lyser de rika med sin frånvaro.Här röstar medborgarna mer till vänster än någon annanstans. Här har supits och slagits i generationer. Här finns massor med värdshus och dansställen, ett heter Rust. Där jobbar min dotter några nätter i veckan. På Café Flora är det kaffe och kaka som gäller.
I de svenska tidningarna skrivs om hur ungdomar håller på och eldar i ett bostadsområde i Malmö. Så skriver man inte här.  Här skriver man vad för slags ungdomar som håller på och jävlas med den allmänna ordningen.
Här skriver man om svartklädda danska stenkastare som formulerar sin kritik mot världens orättvisor med stenkastning och skyltfönsterkrossning. Här skriver man om gängen som använder fotbollsmatcherna som kulisser för sina slagsmål.
Här skriver man om de danska kriminella som sedan decennier är organiserade i gangsterorganisationer som Hell´s Angels och Bandidos. Här skriver man om våldskriminaliteten hos andra generationens invandrare.
Mitt första försök att skriva en sådan här artikel ägde rum för tio år sedan. Det var något som inträffade när jag hade varit på väg hem till mamma för att dricka kaffe. Från balkongen i hennes lägenhet på fjärde våningen kan man se det radhus på Pålsjögatan 41 i Helsingborg där jag hade bott under min tonårstid. Samma ingredienser hade fyllt mitt liv som nu fyller min sons liv: studier, idrott, fester, alkohol och brudar.

Våldet var den stora skillnaden mellan då och nu. På färjorna till Helsingör drack vi oss berusade innan vi gick på samma dansställen på Stengade där min son och hans vänner håller till i dag. Aldrig att jag eller någon av mina kompisar från Helsingborg kom i slagsmål med killarna från Helsingör.
Vi talade sällan med varandra. Väl mest för att våra fördomar om det danska språket var rätt stora. Det var då. Musiken avslöjar hur det har blivit. C.V. Jørgensen, Johnny Madsen, Peter Sommer och annat i Sverige nästan okänt   visar mig vilket underbart språk danskan är. När Kim Larsen i Solsortevej sjunger "Hvis det sku ske du brænder varm på mig så skal vi bo på Solsortevej" tycker jag mest synd om svenskar som inte förmår uppskatta danskans charm.
Kommer våldsbrotten att försvinna av sig självt om vi tiger om det? Jag tror inte det. Jag tror att samtal och sociala åtgärder är den bästa lösningen för att finna alternativ till det våld som växer ur hopplöshet, fattigdom och utanförskap.
Tystnaden är brottslingens bundsförvant, inte offrets.

Stora summor satsas på att utreda brott och att döma och förvara brottslingar. Mycket lite satsas på att förhindra brott. Det är ungefär som med trafiken. Stora summor satsas på att ta hand om trafikoffer och mycket lite på att förhindra olyckor. Det är ungefär som med sjukvården. Vi borde ha lärt att 1800-talets kamp mot epidemier inte vanns med fler läkare och sjukhus utan med förbättrad hygien.
Under de dagar jag läser och skriver om våld publicerar polisen i Skåne en undersökning om etnicitet hos unga förbrytare. Omdömeslöst tycker kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki. Han tycker att sådana undersökningar är rasistiska.
Samma inställning har ansvariga läkare i Sverige om farorna med gravt missbildade barn vid kusingifte. Om det forskas och talas det öppet i Norge och Storbritannien. I Sverige uppfattar ansvariga läkare sådan öppenhet som rasistisk.
I Danmark diskuteras våldet med en öppenhet som får mig att undra om Sverige har presscensur.
Ett äktenskap, tre barn och många år senare än min festfyllda gymnasietid i Helsingborg bor jag i Hornbæk i Helsingörs kommun. På gymnasiet i Helsingör har de tre barnen gått. Yngste sonen tar studenten en av de sista dagarna i juni.

Det är ett bra gymnasium med många fester dit skolans elever är välkomna. I närheten av skolan ligger Vapnagård. Elever därifrån är också välkomna till festerna, under förutsättning att de går på skolan. De flesta gör inte det.
Till skolan kommer de för att bråka. En gång hade min son blivit angripen på skolans toalett av en kille med kniv. Jag skrev inte om det. När jag nu försöker skriva om det tredje överfallet skickar jag en version av den här texten till andra frilansjournalister och ber om råd. Aldrig har jag fått så många råd. Många tycker inte att jag bara kan skriva om det våld som har drabbat min son.
 En polis i Helsingör tyckte att min son och andra danska tonårskillar borde gå undan när de blev attackerade av invandrarkillarna. Eftersom det fanns en övervakningskamera på skolan som dokumenterat det senaste överfallet var svaret vid det här tillfället givet.
Det var precis vad de försökte, men misslyckades med. Det kostade min son ett blåslaget ansikte och hans kompis två tänder och ett brutet näsben.
"Det värsta är att jag kommer att bli rasist om det fortsätter så här", sade min son med sorg i rösten när vi stod på parkeringsplatsen.
Jag har heller inga planer på att bli det och jag hoppas inte heller att andra ska bli det, men jag tror inte längre att tigandet är det bästa sättet att förhindra det.   

Tomas Polvall