Ingen kupp i Honduras
Kupp definieras enligt Svenska Akademiens Ordbok som ”plötslig och överraskande manöver varigenom någon berövar någon, eller tillvällar sig, makten”. Men i fallet Honduras rör det sig inte, som de flesta medierapporter försöker göra gällande, om en klassisk brutal militärkupp mot en ”folkets president” i en bananrepublik.
Varken enligt min erfarenhet som själv upplevde situationen på plats i somras, eller enligt en legal genomgång gjord av Norma C. Gutiérrez, expert på internationell rätt, som nyligen framlades för den amerikanska kongressen. Och nu senast fördömde även amerikanska regeringen, som hittills hållit den avsatte presidenten Zelaya om ryggen, expresidentens handlingar som ”oansvariga och enfaldiga”. Handlingarna som det refereras till består i att Zelaya trotsade allt förnuft och all diplomati och prompt återvände till landet för att förskansa sig på Brasiliens ambassad med oroligheter, utegångsförbud och allmänt kaos som följd.
Många medier har valt att fokusera på Zelayas öde samt interrimregimens hårdföra umgängessätt med oppositionella, men få ställer sig frågan varför det är så många honduraner som kraftfullt protesterar mot expresidentens återkomst, och att det faktiskt var Högsta domstolen som beordrade hans avsättande, förvisso genom militären. De flesta rubriker och rapporter i svensk press har utgått och utgår alltjämt från vinkeln ”militärkupp” och ytterst få har haft egna korrespondenter på plats, vilket har bidragit till det förvirrade nyhetsläget.
Rapporten som framlades för kongressen granskar legaliteten i processen bakom Högsta domstolens beslut att beordra Zelayas avsättande genom militären, och finner det rimma väl med den honduranska konstitutionen. Artikel 313, sektion 2 i den honduranska konstitutionen ger Högsta domstolen rätt att höra anklagelser mot de högsta ledarna i landet, och artiklarna 304 och 306 i konstitutionen ger samma domstol rätt att be fuerzapublica, eller militären, om hjälp att genomföra domstolens beslut. En konstitution som Zelaya ensidigt ville ändra till sin egen favör för att bli återvald en andra gång genom att utlysa folkomröstning.
Beslutet att ogiltigförklara presidentens dekret om utlysning av folkomröstning som kulminerade i avsättandet av honom fattades inte heller över en natt, utan föregicks av en utredning som var igång sedan mars men som avslutades på ett måhända väl dramatiskt sätt i juni. Att avsätta en president är en sak, att sätta honom, fortfarande iförd pyjamas, på flygplan mot Costa Rica är en annan.
Att den nya regimen hellre pratar batonger och arresteringars språk i stället för diplomatins och far fram hårt mot medier och oliktänkande är självklart förkastligt, precis som det faktum att Zelaya konsekvent hetsat sina anhängare med sina makabra försök att bli återinsatt. Hade Zelaya varit ”folkets president” som det påstås, så hade han just haft folkets bästa för ögonen och undvikit dessa populistiska manövrar.
Hans försök att förändra konstitutionen hade pågått sedan en längre tid och processen i domstolen kom inte som en överraskning varken för honom eller hans anhängare. Men tror man, som Zelaya, att ”Jesu blod kokar i mina ådror” och pratar om sig själv i tredje person så är det väl så där med verklighetskollen. Men vilken verklighetskoll och vilket stöd har alla medier som ensidigt utropat händelsen i Honduras till en militärkupp? Inget juridiskt i alla fall.
