Ändra den pressetiska regeln om självmord

16 juni, 2015

”Iaktta stor försiktighet vid pub­licering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.”
Så lyder den åttonde pressetiska regeln som sannolikt bidragit till många frågor.

För vad innebär egentligen ”stor försiktighet”? Vad är det man ska vara försiktig med? Hur rapporterar man på rätt sätt? Kan felaktig rapportering bidra till fler självmord?

När det handlar om självmord finns en mängd myter och tabun. Dessa har under decennier sannolikt påverkat mängder av redaktioner och journalister till att inte alls rapportera om ett av våra största samhällsproblem.För vem vill bli kritiserad för att bidra till självmord? Myten säger ju att man inte alls ska tala om självmord. Och den åttonde press­etiska regeln sprider knappast ljus över hur bra rapportering kan se ut utan har snarare befäst myten.

Vi journalister vill skapa identifikation mellan den vi rapporterar om och läsaren/lyssnaren/tittaren. Då har vi förmedlat något viktigt. Men vad händer när vi rapporterar om en person som tagit sitt liv och någon kan identifiera sig med hur denne ”löste” sitt livsproblem?

Säg att en 14-årig pojke som är mobbad läser om en annan 14-årig pojke som också varit mobbad men som tog sitt liv. Han får se närbilder på hur pojken såg ut. Kanske påminner de om varandra. Han får också se platsen där pojken tog sitt liv samt ta del av hur han gick till väga. Då kan identifikation uppstå och den förstnämnde kan tänka ”kan han så kan jag”.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till tragedierna. Ett exempel är den tyska TV-serien Death of a student. Inför varje episod visades hur en man ställde sig på ett tågspår och blev påkörd.

När serien visades ökade järnvägssuiciden bland 15-19-åringar med 175 procent. Effekten blev densamma när serien repriserades ett par år senare.

Den åttonde pressetiska regeln hjälper inte någon journalist att bättre förstå hur man bör gå till väga. Därför bör den ersättas med ”Undvik att skapa identifikation mellan någon som tagit sitt liv och den som tar del av rapporteringen”. På så sätt kan regeln bli ett verktyg för att hjälpa journalister och redaktioner. Dessutom bör det finnas en länk till WHOs riktlinjer för hur man bör rapportera. Dessa hittar du här: https://kimigrering.ki.se/sites/default/files/who_media_jan_2012.pdf
                                                               Alfred Skogberg
                                                               generalsekreterare, Suicide Zero

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Pirjo Stråte ons, 2015-06-17 12:34

Varför tycker media att det är viktigt att beskriva sättet en person tagit sitt liv på, vill man öka dramatiken och genom den få flera läsare, tittare eller lyssnare? Självmord är den yttersta konsekvensen av allslags psykisk ohälsa och bör uppmärsammas med ett preventivt syfte för att hela samhället kan bli bättre på att upptäcka riskfaktorer och ge hjälp precis som vid vilken som helst annan fysisk sjukdom. Vi behöver förstå att ingen är vaccinerad mot psykisk ohälsa eller svåra händelser i livet som kan få tillvaron i gungning. Vi måste bli mera ödmjuka och medmänskliga. Ett självmord är tillräckligt dramatiskt utan påspädning och exponering av tillvägagångssättet som orsakar smittoeffekten.
Medierna måste bli lika ansvarfulla i sin rapportering av självmord som när man rapporterar om tex cancer. Deppression är själens cancer och den ligger bakom största den av självmorden.

Pirjo Stråte
Vice ordförande
Riksförbundet SPES

Inlagt av Leif Andersson ons, 2015-06-24 13:20

Men blev självmorden FLER? Om antalet självmord förblev detsamma, spelar det någon egentlig roll? Bortsett från att det är ett oskick att ställa sig framför tåget (tågföraren blir svårt traumatiserad, passagerarna chockade, tågen senare och räddningspersonalen får en än svartare livssyn av att behöva skrapa upp sörjan efter denna f.d. människa — ur det perspektivet kan man absolut hålla med om att suicid är, som det brukar heta, egoistiskt). Huruvida det ens existerar en Werther-effekt är omtvistad fråga. WHO är à priori en politisk organisation, inte en akademisk. I vad mån den är akademisk är den medicinsk, inte psykologisk (som är en ganska lös vetenskap), inte antropologisk eller sociologisk (en ännu lösare vetenskap). Deras riktlinjer (tyckanden) beskriver en försiktighetsprincip som står i bjärt kontrast till journalistikens själva essens. Om journalister skulle visa sådan omtänksamhet lite mer generellt — och varför inte? — skulle de lika gärna kunna gå hem för gott. Att få riktlinjer från överheten om hurdant ditt och datt ska publiceras, borde dessutom skicka rysningar längs varje journalists ryggrad.

Att undvika att skapa identifikation mellan någon som tagit sitt liv och den som tar del av rapporteringen, låter oehört underligt. Identifikation och empati hänger ju ihop. Vill man propagera för suicidprevention kan ju empati vara ett nyttigt verktyg? Att #talaomdet var avtabuiserande, men det kanske är suicidpreventivt med MER tabu? På samma sätt som skam håller endel fingrar ur kakburken?

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Journalisten-podden

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies