”Att söka jobb i journalistbranschen är förnedrande”
DEBATT Som ny journalist hade jag aldrig föreställt mig hur vidrigt och förnedrande det är att söka jobb som just – journalist. Det mest förnedrande är inte att det finns väldigt få tjänster, utan bemötandet från er som rekryterar till journalistjobben.
Vi vet alla att det är ett sjuhelsike att söka jobb. Man ska skriva ansökningar, göra research om företaget, avsätta eventuell tid för anställningsintervju, höra av sig till chefer och hela rubbet.
Under journalistutbildningen fick vi hela tiden höra att marknaden är tuff, vilket jag var beredd på. Trodde jag. Som ny journalist hade jag aldrig föreställt mig hur vidrigt och förnedrande det är att söka jobb som just – journalist. Det mest förnedrande är inte att det finns väldigt få tjänster, utan bemötandet från er som rekryterar till journalistjobben.
Missförstå mig rätt, jag älskar journalistyrket, att få träffa människor man aldrig har fått möta förut, gräva, researcha, få granska olika samhällsviktiga frågor, känna på pulsen under breakingläge, skriva, få vara kreativ och komma med egna vinklar och idéer på reportage.
Men mitt intresse för journalistbranschen dör snabbare än någon hinner ropa ”Åh, en trafikolycka” på valfri breaking desk. Jag ska förklara varför:
Antalet chefer jag mailat och ringt för att fråga om både jobb och sommarjobb den senaste tiden har varit otaliga, och nästan hälften av gångerna får jag inte ens svar, eller ett svar som indikerar att chefen i fråga tycker att man är jobbig för att man hör av sig. Säger en del om arbetsplatsen och chefskapet i fråga.
Eller antalet gånger jag varit på intervju, fått vänta i dagar, veckor, månader på besked. Vissa har sagt att de ska höra av sig i det närmsta, men skjutit upp beskedet gång på gång. En av cheferna glömde enligt egen utsago att höra av sig och slutade svara när jag bad om feedback på varför jobbet inte gick till just mig. Glömde jag nämna att jag fortfarande väntar på besked från ett jobb som jag var på intervju för, för två månader sedan?
Och alla timmar jag lagt på ansökningar som jag fortfarande inte fått besked om, eller fått till svar att de nog inte kommer anställa någon överhuvudtaget.
Jag tror ni förstår vart jag vill komma, är det så här ni vill att era potentiella kandidater ska känna? Ingen annan bransch jag sökt jobb i har någonsin betett sig så här.
Nej, att söka jobb är inte kul, och särskilt inte med tanke på hur bemötandet vi nyexaminerade journalister får. Detta avskräcker i alla fall mig från att fortsätta ta mig fram i denna bransch, och jag skulle verkligen inte råda någon i min närhet att börja studera till journalist. Personligen funderar jag på att börja plugga till något stabilare till hösten.
Att söka jobb i journalistbranschen är faktiskt mer förnedrande än att bli ghostad på Tinder.
Anonym nyexad journalist
(Skribenten är anonym, men känd för redaktionen.)
Tyvärr kommer du inte hitta ett annat bemötande i en annan bransch. 500+ ansökningar inom systemutveckling och kan bekräfta det du skriver om, men det verkar som sagt vara ett genomgående tema inom rekrytering över lag just nu. Har även hört samma från nära/bekanta som söker jobb inom logistik/kommunikation/spelutveckling/diverse lager/support-roller.
Lycka till!
Jag känner att du kanske måste tänka på att stressade och överbelastade chefer ska anse det vara tiden värt att hålla en konversation med dig.
Ett tips är att du istället jobbar hårt med att formulera dina personliga brev som en oväntad nyhetsartikel eller ett gripande reportage. Då kan du väcka det intresse som ger dig återkoppling.
Jag håller tummarna för dig i din jobbjakt. Lycka till.
Bästa hälsningar
Robban Österlind
Hej. Välkommen till 90-talets början. Samma sak då. Frustrerande? Visst. Men vilken bransch jämför du med? Var får du en kram och varma och förhoppningsfulla löften om att det här ska nog gå bra?
Welcome ut i dagens arbetsliv. Det du beskriver är absolut inget som bara handlar om journalistyrket utan gäller för de flesta yrken, speciellt de som inte har underskott på arbetskraft och ansökningar. Det är arbetsgivarnas marknad. De är bara intresserade av att få vad de vill ha, resten skiter de ej. Om de själva varit i samma situation skulle de kanske ha lite mer respekt och empati. För övrigt är det ju så också att om du inte har ett svenskt efternamn är det ännu svårare. Vissa statliga arbetsplatser måste kvotera in någon enstaka med utländsk bakgrund.
Jag vet inte ingenjör som sökte över 700 – 1000 jobb, hade ett imponerande cv men som ytterst sällan kallades till intervju, och som inte ens då fick besked eller inte ens svar på varför han inte fick jobbet trots kvalifikationer, för det finns både vanlig rasism på svenska företag, eller åtminstonde vill de helst att alla ska se ungefär likadana ut, men det finns också outtalade åldersgränser. Jobben är öppna för alla att söka men är du i närheten av 50 års åldern blir det genast svårare. Du ska helt vara 25 och ha minst 10 års arbetserfarenhet plus en mogenhet som just lite längre livs och arbetserfararenhet ger. 🥴
Delar bilden av författaren och nyexade journalistens upplevelse. Jobbannonser man blir livrädd av att ens läsa med alla ”ska krav”, på det en slö rekryteringsprocess – om man kommer över den tröskeln och lägger tid och massa energi på att söka jobbet och inte alltid ett välbemötande heller vid arbetsintervjun. Hoppas att både HR-personal och chefer funderar på ”ska krav” som arbetsgivare, precis som de förväntar från oss. De förminskande kommentarerna ovan är också väldigt tråkiga.
Tror inte att det är någon tröst, men såhär var det i början på 90-talet också. Efter några turer i ”vikariekarusellen” (p g a det utbredda missbruket av LAS i mediebranschen) tänkte jag att det i så fall var bättre att frilansa. Visst, inget man blir rik på och väldigt osäkert och oförutsägbart, men då hade jag iallafall en chans. Så det gjorde jag. Idag finns så många färre titlar att frilansa för som betalar arvoden det går att (över)leva på , så jag vet inte om jag skulle rekommendera det idag.
Nej, verkligen ingen tröst. Det är nog inte heller det faktum att efter att du överkommit problemet ”saknar erfarenhet” och verkligen har skaffat dig det, anses du helt enkelt för gammal. Detta synsätt från arbetsgivarna i vår bransch börjar göra sig påmint redan i 40-årsåldern.
Ålderismen är extrem i Sverige och säkert inte bara i vår bransch. Den verkar slå åt båda hållen, både unga och äldre ratas. Det finns forskning som antyder att arbetsgivare helst anställer folk som liknar dem själva. Det finns också forskning som visar att grupper som är diversifierat sammansatta (alltså av människor med olika bakgrund och i olika åldrar) generellt fungerar bättre och är mer produktiva.
Men de forskningsrönen verkar vara anmärkningsvärt svåra att ta till sig.
Känner igen mig i krönikan. Bara att söka praktik minns jag var ett helvete, nästan värre bemötande och krav än senare anställningsintervjuer. Så minns att man redan var hårt pressad och trött på att hävda/sälja in sig själv innan utbildningen var färdig. Hoppades att det skulle lätta upp men gjorde inte riktigt det innan jag kände att det började ta så mycket mer än det gav mig. Så mycket tur och timing vem som får stanna efter vikariat när efterfrågan är låg och antal sökande med samma kompetens skyhög.
Började plugga om till annat efter några år. Det är verkligen inte för alla, och svårt att förstå hur tufft det är innan man varit där. Somliga behöver mer stabilitet och trygga anställningar för sitt välmående, och det kan ta lång tid och vara svårt att få i denna bransch. Det minsta man kan begära då är väl ett trevligare bemötande i processen, så man orkar gå igenom det en gång till? Annars kommer ju kompetens sakta men säkert lämna.
Tycker ändå det är värre när arbetsgivare inte hör av sig efter en intervju. I och för sig länge sedan det hände men det har hänt och de personerna glömmer man aldrig. ”Be careful how you treat people on your way up cause you might meet them om your way down.”