Gå direkt till textinnehållet

”Detta är ingen SJF- eller TU-fråga, Scherman!”

Nej Jan Scherman, Du om någon borde förstå att detta är ingen SJF- eller TU-fråga! Har ränderna inte gått ur, Jan Scherman? I vilket syfte har, av alla, den rutinerade medieföreträdaren Jan Scherman hoppat in i debatten med krav på att Journalistförbundet och Tidningsutgivarna skall ta avstånd från den vetenskapliga rapporten från en chef vid Utrikespolitiska institutet om Putinpåverkan på Aftonbladets kulturredaktion?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Handlar det månne om en facklig eller utgivarfråga?

Ja, den är facklig och en fråga om yttrandefrihet, säger han till Journalisten (20/1) och försöker göra gällande att rapporten är uttryck för såväl ”McCarthyism” som ”Trumpifiering” och drar slutsatsen att journalister och debattörer nu är åsiktsregistrerade. Och visst är det en smula svårförståeligt att min förbundsordförande, Jonas Nordling, som första reaktion tycks hålla med honom men klokt nog väntar med att ge flera kommentarer. Detta är nämligen inte alls en facklig fråga. Scherman skriver ju heller inte ut något recept på VAD förbundet skall göra, bara ATT det agerar.

Säkerligen är Scherman upprörd över att Expressens kulturchef, Karin Olsson häromdagen kritiserade namngivna medarbetare i Aftonbladets kulturredaktion och särskilt också erinrade om att han har ett ”rött patos” sedan tiden i en FNL-avdelning.

Alltså en ren faktaupplysning, inget annat. Precis en sådan som ofta görs i granskande journalistik om personbakgrund, tillhörighet, engagemang.

Vad som fått Scherman att snabbt, och långt innan alla fakta i målet ligger på bordet, framträda som Åsa Linderborgs och hennes kulturredaktions advokat är svårt att förstå. Hans inhopp strider också helt emot omdömesgill journalistisk praxis och de pressetiska reglerna. Han tar ställning på förhand, dömer ut forskarrapporten, inväntar inte nytt aviserat material och gör jämförelser med vad som skedde i USA under början av 1950-talet och med landets i dagarna tillträdde nya president. Detta samtidigt som han erkänner stolthet över det FNL-engagemang, som Expressens kulturchef påminde om. Det hör förvisso inte till den aktuella frågan, men det kan vara skäl för Scherman att i sammanhanget fundera över i vilket land pressfriheten och andra friheter är störst: USA eller det kommunistiska Vietnam, som FNL och han själv gick i härnad för.

I sakfrågan vet förstås varken den självutnämnde advokaten eller vi andra ännu hela sanningen. Hittills står forskarna på sig, medan Åsa Linderborg med hjälp av flera av sina medarbetare i kulturredaktionen och andra, som hon städslat, har gått till motangrepp och bestämt förnekar och därför avfärdar innehållet i rapporten.

Hur en öppen, fri och delvis också frän debatt om detta kan hota yttrandefriheten är det nog bara Scherman som kan förklara – och då möjligen med dolda politiska motiv som bakgrund. Det är ingen hemlighet att kvällstidningens kulturredaktion under Åsa Linderborgs chefskap har varit en stabil plattform för socialismen och kommunistiska idéer och att kulturchefen själv har varit aktiv i Vänsterpartiet i Uppsala.

Det sistnämnda meddelades för övrigt i TV-programmet ”Min sanning” om henne nyligen.

Detta är ju dock inte detsamma som att hennes redaktion har varit Putinkramare.

Därför, Jan Scherman, avvakta och invänta alla fakta, innan den vetenskapliga rapporten döms ut och ring vänligen inte i larmklockan om att innehållet i den hotar yttrandefriheten!

 

                                                                                    BENGT OLOF DIKE

                                                           Tidigare politisk redaktör i NT och

                                                         ordförande i PK:s Östra Krets samt

                                                 mångårig medlem i Journalistförbundet

 

Fler avsnitt
Fler videos