Gå direkt till textinnehållet

En titt i pressarkiven räcker inte

Häromveckan skrev jag om debatten om biblioteksstök som pågått senaste året . Eftersom vi skriver mycket om arbetsmiljö utgick jag ifrån att det hade blivit värre; mer hot och våld, särskilt på bibliotek i utsatta områden. Och att det är ungdomsgäng som står för ökningen. Det fanns i mitt undermedvetna eftersom det är så debatten låtit.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

När jag började granska det som skrivits visade sig ursprungskällan vara en ledartext i Svenska Dagbladet. Där åsiktsskribenten Paulina Neuding till formen gjort en egen nyhet. Den baserade sig på fem pressklipp från lika många år. Samt två anonyma källor, en bibliotekarie och en ”66-årig kvinna”.

Därefter visar sig de flesta ”artiklar” i ämnet komma från just ledarhåll i GP och SVD.

Debatt blev det. Fackförbundet DIK gjorde en omfattande arbetsmiljöundersökning där 1 800 bibliotekarier svarade. Sveriges Radios Kulturnytt skickade enkät till samtliga bibliotekschefer i landet. 247 svarade. Lika många bibliotekarier som ansåg att hot ökat ansåg att de minskat. Hälften att det ser likadant ut. Bland arbetsgivarna ansåg 20 procent att stöket ökat. Nästan lika stor andel att det minskat. 25 tyckte aldrig att det är stökigt. Ibland är det ungdomsgäng. Men lika ofta psykiskt sjuka, missbrukare eller ”hederliga skattebetalare” som tröttnar ur.

Paulina Neuding blev intervjuad i min text. Jag frågade henne varför exempel från ett bibliotek som varit med om en hotfull besökare tas upp i en text som handlar om ungdomsgäng. Jag ringde nämligen biblioteket, och de svarade att hoten kom från en vuxen man. Här slutar hon svara.

I stället skriver hon en krönika i Dagens Samhälle. Och tycker sig se en trend om ”positiv journalistik” om utsatta områden, där min text tas upp som enda exempel. Krönikan inleds med ”Det påstås att medier borde rapportera mer positivt från utanförskapsområden”. Att något påstås, utan belägg, är ett begrepp som får varje journalist att tänka efter. Och borde få varje redaktör, även på en debattsida, att dra öronen åt sig.

Exakt vad som är positivt i min rapportering förblir oklart. Att det finns bibliotekarier som gillar sitt jobb och ser det som sitt uppdrag att verka för alla, verkar för Neuding vara en traumatisk upplevelse. Det kanske blir så om ens huvudsyssla är ”negativ journalistik”. Men att verkligheten ofta är mer komplicerad än att måla upp valfritt elände utifrån en titt i pressarkiven vet varje journalist som någonsin lämnat redaktionen. Eller åtminstone lyft luren.

Neudings krönika innehåller flera faktafel. Min text var skriven i Arbetaren, en tidning jag aldrig jobbat på. Hon hänvisar till en artikelserie, det handlar om ett uppslag. Hon kallar ett oppositionellt kommunalråd i en kommun för ”ansvarig” (extra pinsamt i just Dagens Samhälle kan tyckas). Redaktionen har gått in och korrigerat efter hand.
 
Småsaker kanske. Men också ytterligare tecken på Neudings rallarsvingande åsiktsjournalistik.

När jag vill ge genmäle börjar redaktörerna däremot arbeta. Mitt första svar håller sig inte till ”sakfrågan”, och jag bör stryka att Neuding inte velat svara på frågor där hon har fel. Jag gör som de säger.

Nästa svar anses bra, men jag bör stryka det där om faktafelen i texten. Och hålla mig till ”sakfrågan”. För mig blir det omöjligt. Jag kan inte bemöta en sakfråga som saknar underlag. För den finns inte. Lika lite som hennes åsiktsjournalistik har med verkligheten att göra.

Det borde finnas etiska regler och krav på ledarskribenter, i alla fall när de börjar leka nyhetsjournalister. Det borde finnas redaktörer som tar hand om dem. Alternativa medier som grundar sig på åsikter och klär sig i nyhetsskrud har vi väl nog av?
                                                                                    SANDRA LUND
                                                                                    Arbetet

SVAR:

Barn har rätt till studiero, även om de bor i utanförskapsområden. Biblioteksanställda har rätt till en trygg arbetsmiljö, även om de jobbar i utanförskapsområden.

Om detta borde alla vara överens, även vänstern.

I stället vill nu Arbetet – det var fel av mig att skriva Arbetaren – göra gällande att nyheten om problem med ungdomsgäng på bibliotek skulle vara fabricerad, på basis av ”anonyma källor” och ”fem pressklipp från lika många år”.

Det är en vågad linje, eftersom jag har redogjort för mina huvudsakliga källor: En granskning av över 500 händelserapporter skrivna av bibliotekspersonal i Stockholm åren 2013–2015; En genomgång av flera års rapportering om bibliotek i lokalpress. Materialet är dels offentlig handling, dels sökbart på internet.

Sandra Lund hänvisar vidare till en enkätundersökning där 25 procent av bibliotekscheferna påstår att det aldrig är stökigt. Är 25 procent Arbetets ambitionsnivå numera? Och hur kommer det sig att en facklig tidning plötsligt lägger större vikt vid arbetsgivares bild av arbetsmiljön, än vid de anställdas egna vittnesmål? Om Arbetet hade begärt ut incidentrapporter hade man sett att personalen specifikt nämner ordet ”gäng” i över femtio fall i Stockholm.

Varför är det så viktigt för LOs tidning att förringa det?

För att ge en bild av hur problemet med ungdomsgäng på bibliotek faktiskt kan se ut:

Bara under årets två första månader rapporterade tre svenska bibliotek om allvarliga problem med ungdomsgäng. En kvinnlig bibliotekarie i Jönköping fick i början av januari hämtas av ambulans efter att ha försökt avvisa ett gäng stökiga killar. Hon fick ett knytnävsslag i ansiktet. En dryg vecka senare meddelades att stökiga gäng i äldre tonåren tvingar biblioteket Fröet i Eskilstuna att hålla stängt på kvällarna.

Biblioteket i Bredäng fick stänga helt under några dagar från slutet av februari, bland annat på grund av ungdomsgäng.

Dessutom fick biblioteket i Vivalla i Örebro stänga tillfälligt i mitten av februari efter att lokalerna fyllts av barn och ungdomar. Högljuddhet och bråk fick personalen att känna sig otrygg.

Därmed kvarstår frågan: Vad tror Arbetet att man uppnår genom att förneka problem som drabbar biblioteksanställda?
                                                                       PAULINA NEUDING
                                                                       kolumnist,
                                                                       Svenska Dagbladet
                                                                       och Dagens Samhälle

 

Svar från Sandra Lund:

Paulina Neuding fortsätter undvika att svara på frågor och får ännu ett forum att driva sin egen linje. Neuding rycker en siffra (25 procent) ur sitt sitt sammanhang och börjar svinga om ”vänstern” och att fackförbundspress inte borde tala med arbetsgivare. Den som läser min artikel kan omöjligen undgå att se att såväl ordförande för bibliotekariers fackförbund DIK är intervjuad samt att resultaten av deras egen undersökning där 1 800 bibliotekarier svarade är med. Här är ett citat från den rapporten.

”Det går inte att säga att det bara är problem i storstäder eller på landsbygden och det går heller inte att säga att det bara är problem med ungdomar, missbrukare eller några andra.”

Men visst, även arbetsgivare får komma till tals (vilket verkar chocka Neuding). Och framför allt är bibliotekarien själva i utsatta områden intervjuade. Som debattör står det henne såklart fritt att ha en sådan världsbild, och leta exempel som stärker hennes tes. Som journalist är det lika självklart för mig att granska den bilden, och om nödvändigt problematisera de alarmistiska tongångarna. Mitt mål är att ligga så nära den komplicerade verkligheten som möjligt. Där flera sidor får tala. Och där läsaren får förtroendet att tänka själv.

I Björn af Kleens uppmärksamme text från DN i helgen berättar en ”50-årig kapitalplacerare” om hur hans vänner stödröstar på SD: ”De upplever att Sverige eroderar under en impotent maktelit. De läser om bilbränder, om tafsande på Eriksdalsbadet, om bråk på bibliotek och vill till slut bara spy.”

För ärligt talat Paulina Neuding, målgruppen var väl aldrig ”barn i utanförskapsområden”. Utan att genera klick och tummar upp från kapitalplacerare på Östermalm, och från ägg på Twitter som omedelbart drog igång sitt hat mot mig som person efter att du twittrade ut att jag ”påstår ungdomsstök på bibliotek är en myt”. Något jag aldrig skrivit. Jag sysslar inte med påståenden. Det är ditt gebit. Jag frågar henne var jag påstår detta. Jag får inget svar.
                                                                               SANDRA LUND
                                                                               Arbetet
 

Fler avsnitt
Fler videos