En vänstersväng att kritisera

Ty visst är det magstarkt av Ölmedal att be Nilsson ”gå en grundkurs i modern historia”. På vilket sätt, undrar vän av ordning, har Ölmedals och vänsterns i allmänhet kritik av Sverigedemokraterna stoppat partiets frammarsch i opinionen? Om PM Nilsson eventuellt vill pröva en annan väg må det väl vara hans och DI:s sak. Att det också i borgerliga led jäser över den s k decemberöverenskommelsen kan knappast heller vara en nyhet för varken Ölmedal eller Journalistens krönikör Andreas Ekström.

Men då den sistnämnde tar upp opinionsjournalistiken i bredare bemärkelse och vill avskaffa osignerade ledare och samtidigt helt riktigt markerar att tidningars kursändringar måste göras med försiktighet, finns det anledning att även diskutera den andra officiella opinionsdelen i åtminstone våra största avisor, den som Ekström själv ägnar sig åt: kulturjournalistiken och dess (politiska) inriktning.

Att densamma har en tydlig vänsterprägel, som få talar om och ännu färre av kulturjournalisterna erkänner, är lätt att dokumentera. I stället brukar de nämnda som ett mantra upprepa tesen att borgerliga medier är helt dominerande och att vänstern befinner sig i ett förkrossande underläge. Detta gjorde exempelvis Arbetets kulturredaktör, Jonna Sima i en SVT-debattsändning i slutet av maj i år som handlade om huruvida det finns en s k åsiktskorridor i landet eller inte. Jag försökte förgäves få in en vänlig replik i hennes eget opinionsorgan, där jag pekade på att Aftonbladets, Expressens, Dagens Nyheters och flera andra tidningars kultursidor faktiskt domineras av vänsterskribenter. Men förgäves: rödpennan åkte fram. Större var inte Arbetets generositet. Och många har också vittnat om att såväl Expressens som Dagens Nyheters kulturredaktioner alls inte har den takhöjd, generositet och åsiktsmångfald som skall vara självklar för liberala röster och som dessa själva vill framstå som förespråkare för.

Annons

Hur skall man exempelvis tolka Expressens värvning för ett antal veckor sedan av den profilerade vänstersocialistiske debattören Daniel Suhonen (som ju redan i Aftonbladet hade sin givna plats)? Och bara under de senaste veckorna har stora utrymmen på DN:s kultursidor upplåtits åt skribenter långt ute på vänsterkanten som Henry Ascher, från Kommunistiska Partiet, vilket hyllar den nordkoreanska regimen och Fidel Castros Kuba, America Vera-Zavala med långt engagemang i Vänsterpartiet bakom sig, Stina Oscarsson, Alexandra Pascalidou, Kajsa Ekis Ekman, Malin Ullgren.  Noterbart är att varken Ascher eller Vera-Zavala i tidningen presenterades som respektive KP-företrädare eller V-dito. Det var i stället professorn och barnläkaren Ascher som skrev om nazism och hatideologi liksom det var dramatikern Vera-Zavala och ingen annan som kritiserade Sverige genom artikeln ”Sagolandet som inte längre finns”

Att Kajsa Ekis Ekman i kritiska termer utgöt sig över Israels mottagande av Ship to Gaza, för övrigt ett projekt, som Ascher och hans revolutionära parti har stött, var nog heller ingen tillfällighet.

Aftonbladets vänstersväng, eller yttervänstersväng på kulturavdelningen under dess av Helle Klein en gång värvade chef är kanske det mest anmärkningsvärda exemplet på åsiktsförskjutning utan kända chefredaktörs- och ägarreaktioner. Vad säger Andreas Ekström om att denna tidnings kulturchef, som 1989 blev så bestört att hon enligt egen utsagor ”imploderade” när den förhatliga Berlinmuren föll, faktiskt delvis förvandlat kultursidorna till socialistiska proagandapamfletter? Varför vågar eller vill inte den socialdemokrati, som skall ha inflytandet över tidningens opinionsbildande verksamhet, reagera mot det som förr kallades lössen i den röda fanans veck?

För att igen tala med Andreas Ekström – var befinner sig ägarna här? Bonnierfamiljen med makt och myndighet att bestämma var skåpen skall stå på DN:s och Expressens kulturredaktioner. Liberalism förklädd i vänstersocialistisk skrud och torgförd av ett s k kulturetablissemang, som aldrig försummar ett tillfälle att ondgöra sig över påstådd borgerlig mediedominans, trots sin privilegierade parkettposition i Sveriges upplagemässigt helt dominerande tidningar?

Det saknas inte, bäste kulturskribent Ekström på Bonnierägda SDS, som den kallades en gång, ämnen för framtida forskning.

                                                                                          BENGT OLOF DIKE

                                                                      Samhällspublicist, tidigare politisk

                                                                    redaktör vid Norrköpings Tidningar

Läs Andreas Ekströms krönika här.