Eva Kärfve: : Häglund är ute och flyger
I Journalisten (25/07) går krönikören Kjell Häglund till storms mot sina kolleger, som inte har vett att ställa följdfrågor och därmed inte håller hög internationell standard. Han framhåller två stjärnreportrar som har hans odelade beundran.
I Journalisten (25/07) går krönikören Kjell Häglund till storms mot sina kolleger, som inte har vett att ställa följdfrågor och därmed inte håller hög internationell standard. Han framhåller två stjärnreportrar som har hans odelade beundran.
Den ena är Vanna Beckman, en närmast oläst reporter, vars stjärna lyst starkast inom den neuropsykiatriska fållan och vars taleskvinna hon är. Om henne finns dock inte mycket att säga.
Bättre kanske Häglund skulle kunna lyckas med den engelske medicinske journalisten Jonathan Gornall, visserligen också han närmast oläst i Sverige men vars aktier på grund av avståndet är lättare att skriva upp.
Gornall har skrivit en artikel i British Medical Journal, BMJ, som Häglund tror ha gått obemärkt förbi. Detta trots att den enligt Häglund innehåller “sprängstoff”.
Jag är en av huvudpersonerna i Gornalls artikel. Anklagelsen, förmedlad av Gornall, lyder att jag samarbetar med scientologerna. Ursprungligen kommer uppgiften från Christopher Gillberg, som i intervjuer fritt blandar ihop scientologi och sociologi.
Gillbergs urskillningsförmåga skyms av hans önsketänkande, för visst vore det bättre om det gick att bunta ihop hans kritiker i en behändig kategori, som dessutom predikar själavandring. Vad som saknas är bevisen. Och det är just här, i det obevisade, det antydda, som Gornall utför sin journalistiska bragd.
Gillberg och hans anhängare har hela tiden påstått att jag föreläst på en scientologkonferens i München. Jag har hela tiden påstått att jag var där tillsammans med en kollega i forskningssyfte. Gornall tror varken kollegan eller mig. Vi har visserligen aldrig tidigare beslagits med lögn, men eftersom Gornall använder sin magkänsla – som säkert också fått påspädning genom kontakterna med Gillbergs anhängare – är han säker på att vi far med osanning.
I mejl till Gornall har jag berättat att jag aldrig föreläst på denna konferens, men att jag i ett sammanhang hamnade på något som påminde om en presskonferens och då lämnade lokalen. Gornall låtsas som att detta är något han själv kommit på, och Häglund vrider till det ytterligare ett halvt varv: ”Kärfve talade offentligt.”
Åtalspunkten ändras alltså en aning. Men Häglund förhastar sig. Jag uttalade mig inte offentligt. Jag gick.
Jonathan Gornall har haft täta kontakter med en taleskvinna för scientologerna, som påstår att jag föreläste. Gornall begår alltså samma brott som han anklagar mig för: han söker stöd hos scientologerna och fäster tilltro till deras uppgifter. Häglund noterar inte vurpan.
Förtalskampanjens själva grundsats är att scientologerna är ”the bad guys”. När Gornall gör dem till anständiga sanningsvittnen skjuter han sig i foten. Och Kjell Häglund, fylld av sin mission, märker ingenting.
Om Gornall verkligen skulle ha gjort en journalistisk bragd i denna uppskruvade affär skulle han ha skaffat fram ett program från konferensen.
Föreläsningar har rubriker, de äger rum vid en bestämd tid, på en bestämd plats. Var fanns scientologernas uppgifter om det?
Jag har under fem års tid med eftertryck hävdat att jag inte har föreläst för scientologerna. Anledningen är enkel: jag föreläste inte. Själva sakfrågan är däremot märklig: Skulle jag, om jag hade föreläst, automatiskt ha blivit scientologianstruken? Tar en forskare färg av den grupp hon föreläser för?
Jag har föreläst hundratals gånger, på nästan alla svenska universitet, för Europarådet, för Astrazeneca, på medicinarnas Berzeliikonferens. Är jag automatiskt anhängare av det ena eller andra? Jag har till och med skrivit en artikel i ungmoderaternas tidning. Var står jag politiskt då?
Hur vore det med någon form av kritiskt tänkande, kanske också självreflektion? Kjell Häglund ifrågasätter inte Jonathan Gornalls neutralitet – eller kanske värre: han struntar i den. Det är själva resultatet, smutskastningen, som är det egentliga ärendet.
Då är det skvallerbyttorna och intrigmakarna som höjs till skyarna, samtidigt som Häglund får en chans att själv stiga en smula till väders.
docent i sociologi, Lunds universitet
Här kan du läsa Kjell Häglunds krönika:
http://journalisten.se/kronika.aspx?article_id=13896
