Ge rättvis bild av krigsbarnen
Mitt i skammen har de under alla år tröstat sig med att de är kärleksbarn - frukten av förälskelser under krigsåren, mellan norska kvinnor och tyska soldater. Det har de haft och hållit fast vid under ett helt liv, i ett samhälle som gång på gång har svikit dem.
Nu sviks de igen, bland annat i SVT inför mångmiljonpublik, i Dagens Nyheter, och i Aftonbladet, där det hävdas att de är produkter av ett nazistiskt avelsprogram. En myt som det för länge sedan slagits hål på. Det är beklämmande!
De var fiendens horungar och dömda att, jämte sina mödrar, bära hela tyskhatet.
Redan innan de föddes blev de svartmålade via dramatiska radioutsändningar, där företrädare för norska exilregeringen basunerade ut att ”Bastardavkommet…må och skal ut av landet”. Det var så det började, då man från samhällets sida genom auktoriteter började måla upp en bild av krigsbarnen, de så kallade tyskungarna, som lägre stående individer med mindre rätt att finnas till.
En dryg månad efter freden 1945 kunde man i norska dagstidningar läsa en krönika där Dr Johan Riis beskriver hur han i sin tjänst på rikshospitalet haft anledning att möta en del av dessa ”defekta avkommor”. Han skriver vidare: ”Ingen ska tro att dessa genetiskt mindervärdiga barn, ens med god vård, kan bli värdefulla medborgare. Man skulle lika gärna kunna hoppas på att råttorna i källaren ska utveckla sig till våra sällskapsdjur.”
För ett par veckor sedan sa Fredrik Skavlan i sin talkshow: "Lebensborn heter programmet Adolf Hitler satte igång för att avla fram en arisk befolkning, som skulle föra Tredje rike vidare. Nästan 9 000 av dessa barn var norska". Denna myt har flera publicister fört upp till ytan igen i samband med att man uppmärksammat ett av krigsbarnen, Kari Rosvalls nyutkomna självbiografi. Ingen kan någonsin ta Karis berättelse ifrån henne, den har hon självklart all rätt till. Däremot måste påståenden som att krigsbarnen är ”framavlade” ifrågasättas, då det påverkar en redan så utsatt grupp med en ofta mycket skör självbild. Det må vara lockande, vilket ju är väldigt tydligt, inte bara hos publicisterna utan också hos den boksäljande kommersen, att lösnummeraktigt tumma på verkligheten och dra lite extra på de snaskiga detaljerna för att få optimal uppmärksamhet och utdelning, men jag kan inte låta bli att undra vilken bild av aveln som dyker upp hos våra samtida mytbärare. Borde inte själva ordet i sig sätta igång ett ifrågasättande om det här verkligen kan vara sant?
Historikerna Kåre Olsen och Lars Borgersrud i Oslo, som båda ägnat år av forskning runt de norska krigsbarnens problematik, menar att det inte i någon del i någon forskning vare sig i Norge eller i Tyskland finns något som ens lutar åt att det skulle ha förekommit avel. Det fanns en organisation inom nazistiska SS, Lebensborn i regi av Himmler, som verkade för att bevara det som ansågs vara renrasigt och ariskt blod. De drev ett tiotal barn och mödrahem i Norge, men de blivande mödrarna kom först i kontakt med organisationen efter att de blivit gravida och en del efter att de fött sina barn. Man hade också ett adoptionsprogram och så länge fadern var tysk tog man hand om de barn som mödrarna inte ville eller ansåg sig kunna behålla.
Krigsbarnen har i hela sina liv varit ifrågasatta. De har offentligt blivit bespottade och förtalade in i våra dagar. Deras kamp för upprättelse tar kanske aldrig slut, men det är viktigt att vi som kan, försöker ge en rättvis bild av deras sak.
Per Anders Rudelius
dokumentärfilmare
