Hamrud kan ha missuppfattat mig
Debatt är inte lätt. För en som varit reporter i 45 år är det ett stort steg att växla roll och kliva in i opinionernas torktumlare.
Men jag gjorde det den 4 december förra året i Svenska Dagbladet för att jag var sorgsen och arg. Sorgsen över nya stenhårda asylregler och dess konsekvenser. Och arg över en valhänthet under flera år hos medier och politiker i att beskriva och debattera migrationen.
Nyligen blev det debatt på Publicistklubben.
Annika Hamrud skriver om den i sin senaste krönika. Hon hävdar att jag tycker att medierna inte ska skriva alls eller skriva mindre om Sverigedemokraterna.
Vi stod båda på PK:s scen och jag tror att Annika Hamrud missuppfattade mig.
Min tro är att om mer energi lagts på journalistik om migrationens ekonomi, politik och juridik och något mindre på den självfallet viktiga rapporteringen om järnrör och rasistiska uttalanden så hade debatten varit mer nyanserad och kunskapsrik. Och politiker och medier hade inte varit så överrumplade över den ”flyktingchock” som till viss del faktiskt låg i korten.
Debatten hade en konstig rubrik: ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” Själv anser jag att rubriken borde varit: ”Fick flyktinginvandringen medierna att överge konsekvensneutraliteten?”
Mitt svar är ja.
För mig är konsekvensneutralitet en självklar utgångspunkt för oberoende journalistik och den ska paras med en strävan efter sanning och relevans.
Inför samtidens största samhällsförändring har medierna i stort varit för passiva. Underrapporterat. Brustit i relevans.
Tre exempel.
Budgetdebatten hösten 2014.
Tiotals miljarder i kostnadsökningar för migrationen under ett par år gick så gott som spårlöst förbi i medierna. En ökning av försvarsanslagen med två miljarder per år under fem år fick stor uppmärksamhet.
Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan i augusti 2014 fick för lite ljus. Vad var det han såg? Kanske att migrationen nått de högsta nivåerna sedan Bosnienkriget? Och att det skulle kosta. Han grillades inte tillräckligt om kostnaderna, åtgärderna. Först efter valet kom moderaterna ut.
Stefan Löfvens mantra i valrörelsen var: ”Sverige håller på att gå sönder”. Han blev aldrig pressad på vilka grupper det är som glider isär, vilka de fattiga och arbetslösa till stor del är.
Detta var några exempel från den politiska journalistikens område.
Jag tror att i och med Migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet den 3 mars 2011, hamnade de politiska journalisterna i ett landskap utan konflikter kring migration (utom med SD).
Det hade de svårt att hantera.
Sannolikt löper man en risk att bli misstänkliggjord för att man driver en egen agenda om man ställer kritiska frågor kring ett område där politiker kommit överens om att frid ska råda. Det krävs mod och initiativkraft.
Decemberöverenskommelsen (DÖ), med en intention att isolera SD, gjorde det inte lättare.
Både medier och politiker har stirrat förhäxat på SD medan deras väljare och deras rädslor i för hög grad legat i medieskugga.
Och orsakerna till detta?
Definitivt inte någon konspiration.
Men så här. Några faktorer.
1.Bristen på konflikt hämmade de politiska journalisterna. En oförmåga att spegla det som hände utanför det konfliktfria fältet. Det blev svårt att utifrån den reglerade invandring som riksdagen fattat beslut om diskutera flyktinginvandringens kostnader, volym och regelverk.
2.Migration handlar om en ”svag grupp”, onekligen värd stor empati. Journalister är fostrade (åtminstone förr) i konsekvensneutralitet men också i att föra svaga gruppers talan. Detta kan tyvärr göras reflexmässigt, utan eftertanke, och med en mekanisk dramaturgi: folket mot herrarna.
3.Frånvaron av myndigheternas perspektiv. Vi ska höra alla parter. Men ibland kommer inte alla till tals.
4.Mediernas sedvanliga förtjusning över det politiska spelet framför sakfrågor.
Förhoppningsvis blir nu migrationen ett politikområde som andra. Eller har redan blivit det. Svängningen går fort.
För min personliga del hoppas jag att Sverige snart kan återvända till en generös, och mer hållbar och folkligt förankrad flyktingpolitik.
Och att vi får mindre av medie- och politikerförakt och ett bättre offentligt samtal.
Så Annika Hamrud och alla andra, rapportera gärna om SD, men ännu mer om sakfrågorna.
Lasse Granestrand
frilans efter 30 år på DN. År 2007 kom I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling, (Norstedts). Den belönades med Röda Korsets journalistpris.
SVAR från Annika Hamrud:
Jag hörde vad du sa, Lasse Granestrand, du fick mycket utrymme att utveckla dina tankar. Men min krönika utgick från mina egna funderingar och jag hade inga planer på att redovisa vare sig dina eller de andra tre paneldeltagarna Erik Helmerssons, Pontus Mattssons, Daniel Poohls eller moderatorn Björn Hägers hela inlägg i min krönika.
Ditt budskap har också redan blivit spritt eftersom TT i sitt referat valde att citera enbart dig och en publikfråga från Jörgen Hvidfeldt. Ni två refererades gemensamt som ”flera ledande journalister.”
Ja, det är svårt med debatt Lasse. Jag tyckte rubriken på debatten var bra och att moderatorn såg till att det blev en bra diskussion utifrån den, med fyra olika debattörer, fyra olika linjer, och många olika aspekter. Det var ingen åsiktskorridor på Publicistklubben.
Jag rekommenderar er som är nyfikna på diskussionen att titta www.publicistklubben.se
Annika Hamrud
Läs även Annika Hamruds krönika här.
