Inte fan kan allt vara
journalisternas fel

16 november, 2016

Jag läser Ann Heberlein och slås av att ännu en till synes intelligent människa tycker att utgången av valet i USA, eller för den delen framgångarna för Sverigedemokraterna i vårt eget land, är mediernas fel. Mediernas och journalisternas, som enligt Heberlein tillsammans med resten av etablissemanget har vänt folket ryggen.

Det är egentligen ingenting unikt med Heberleins text, den fortsätter bara på samma spår som en hel mängd ledarskribenter redan slagit in på och är  inte mycket annat än en välformulerad variant av det som man dagligdags kan läsa sig till i kommentarsfält på Facebook. Det är kort och gott mediernas fel. Allt är mediernas fel.

Det känns som den där Grotesco-sketchen där en religiös grupp sjunger om hur allt från fågelinfluensan till ouppfostrade barn är bögarnas fel, men i den här frågan är det inte någon vrickad religiös sekt som ligger bakom hatet, utan politiker som sitter i riksdagen och en hel kader av landets ledande ledarskribenter. Det är faktiskt häpnadsväckande.

Ärligt talat börjar jag bli mer än bara lite trött på att det skrå som jag tillhör och som jag brinner för har blivit någon form av legitim måltavla för var och en som försöker göra en poäng av att vara närmare folket  än någon annan. Jag börjar tröttna på att jag och mina kollegor utses till syndabockar för all världens skit och jag börjar framförallt tröttna på det Heberleinska påståendet att medierna tillhör etablissemanget och att vi har vänt folket ryggen. Det är helt enkelt för jävla dumt.

Jag kan visserligen inte svara för hur mediebolagen i huvudstaden fördriver tiden, men det jag vet är att det finns något hundratal redaktioner ute i landet som dagligen berättar om undersköterskornas kassa löner, som berättar om utbrända lärare, om små människor som brottas mot stora myndigheter, om jobb som försvinner när fabriker flyttar utomlands och om landsbygdsbor som slåss för sina skolor. Och ja, vi berättar även om konflikterna som kan uppstå kring asylboenden eller det motstånd mot invandring som finns på sina håll, men också - naturligtvis - om det varma mottagande som finns på andra håll.

Vi är där, närvarande, lyssnande, inkännande, och vi berättar detta i de tidningar, radiokanaler eller TV-kanaler där vi är verksamma. Spridda över hela landet.

Jag vet inte var ledarskribenterna som skriver sina tyckartexter hämtar sin världsbild, men uppenbart är att de inte konsumerar lokala medier, för då hade de inte haft en så våldsamt enkelspårig bild. Där vi är verksamma är inte medierna en del av etablissemanget: vi är de som granskar etablissemanget. Det är vi som gräver i de politiska besluten, synar de offentliga verksamheterna och granskar hur skattebetalarnas pengar används. I min vardag är journalistiken en ständig nagel i etablissemangets öga.

Det är faktiskt inte rimligt att Facebookskribenter, mindre nogräknade politiker eller förnumstiga tyckare försöker göra det där trötta journalistföraktet till en etablerad sanning. Det är trots allt inte bara vårt fel om det tas politiska beslut som ni ogillar. Det är inte vårt fel att Donald Trump blev president och det går nog ändå egentligen inte att skylla på journalisterna för att Sverigedemokraterna nu verkar ha ett 20-procentigt stöd bland väljarna.

Som privatperson kan jag säkerligen ha synpunkter på det där, men i rollen som journalist kan jag inte annat än skita högaktningfullt i hur många procent av rösterna ett enskilt parti får. Som journalist varken kan, vill eller får jag göra någonting annat än att på ett objektivt sätt bevaka alla partier.

Vilket stöd partierna får är faktiskt upp till väljarna att avgöra.

                                                                 Morgan Schmidt
                                                                 nyhetschef Värmlands Folkblad

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.

Inlagt av Helena Wiking ons, 2016-11-16 11:34

I Sverige har SD fått mycket plats i media.
Beskrivningen av SD går sällan på djupet utan uttrycks i enstaka meningar och påståenden.
Dom övriga partierna i Sveriges Riksdag får ofta mer grundlig kritik med mer nyanserat och genomtänkt språkbruk.

SD är enkelt att att vara för eller mot. Det finns svart och det finns vitt, sällan gråskalor.
Detta språkbruk används också av SD och kallas "att prata så att folk förstår".

Media har, enligt mig, missat den nyanserade kritiken när det gäller SD.

Lokalmedia har ofta länkar till kvällspress och dagstidningar men skriver sällan något själva om riksdagspolitik, alltså upprepas budskapet även på lokalnivå och vi som läser både lokal- och dagspress blir matade med samma budskap om och om igen.

Det är lika irriterande som reklam som upprepas i flera kanaler.
För många blir detta upprepade budskap till sanning.

Jag håller till viss del med om att framgången för SD här i Sverige beror på media.
Det är självklart inte den enda orsaken till att SD går framåt men media har en mycket viktig roll.

Tv och radio har ofta tryckt media som källa så där upprepas budskapet igen.

Jag saknar nyanserna och djupet i media. Trender går före det egna tänkandet. Upplaga går före kvalitet.

Mycket kan göras bättre av all media. Media har makt och bör ta ansvar för vilet budskap som sprids.

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies