Jag är hedrad över att vara nominerad
Jag tror att de flesta journalister anser att det ingår i yrket att granska makten, skärskåda faktauppgifter och vara källkritisk. En annan självklarhet är att man bör undvika att gå andras ärenden eller blanda samman privata och yrkesmässiga relationer. Man redovisar vanligtvis sina källor, såvida inte vederbörande agerar mot sin uppdragsgivares intressen och därför tarvar anonymitet.
För tillfället skriver jag på en bok om den svenska ”pansartriangeln” – den oheliga alliansen mellan Försvarsmakten, det militärindustriella komplexet och våra politiska och massmediala opinionsbildare – och dess eviga utmålande av ett ryskt hot mot Sverige. Kärnan där, liksom i Filterartikeln ”Den svenska trollfabriken” som publicerades i somras, är dels att denna hotbild är så illa underbyggd att den antagit formen av en kollektiv vanföreställning, dels att ansvaret för dess upprätthållande vilar hos pansartriangelns aktörer. Grogrunden för konformism och grupptänkande är i dessa kretsar lika god som den är usel för de journalistiska dygder jag inledningsvis räknade upp.
DN:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström får som regel ett enormt genomslag i andra medier. Innehållet i hans artiklar kan i all enkelhet sammanfattas som att Ryssland står redo att kasta sig över oss och att vi snarast måste rusta upp.
Det speciella med Holmström – utöver hans ihärdighet – är att han emellanåt till och med går längre än vad som är kutym inom de snäva kretsar där han rör sig. Hans senaste stora publicering utgör ett typexempel. Då, den 18 september, ”avslöjade” han i DN att utplacerandet av 150 soldater på Gotland var resultatet av ett topphemligt ”hot från Ryssland riktat mot Sverige”. Utöver redan välkända fakta bjöd artikeln på följande iakttagelse: att en generallöjtnant Gyllensporre i början av året kallat ett angrepp mot Sverige för ”osannolikt”, medan ÖB precis valt uttrycket ”låg sannolikhet” för att beskriva samma sak. Kvällstidningarna gjorde löpsedlar, SR och SVT brassade på.
Ombedd att kommentera saken i P1:s Studio Ett kallade jag publiceringen för ”substanslös” och ”en parodi”. I princip alla berörda dementerade också Holmströms uppgifter: Försvarsmakten, Riksdagens försvarsutskott och statsminister Stefan Löfven.
Den insatte vet hur extremt ovanligt det är med den här sortens motlägg – oftast väljer de inblandade tystnaden, med hänvisning till ”rikets säkerhet” – varför det är en signal som bör tas på allvar.
DN:s motdrag: att lägga ut en webb-intervju där Holmström orerade om sin uppmärksammade ”granskning”, samt att obekymrat ånga vidare i nästa dags tidning: ”Riksdagsutskott kräver besked om ryskt hot.”
Detta var tredje gången inom loppet av två år som en publicering av Mikael Holmström blev så öppet och rakt dementerad. Och precis som vid tidigare tillfällen som jag tagit upp i Filter – påstått uppsnappade ryska radiosignaler under ubåtsjakten 2014 samt uppgifter om en påstådd ubåtskränkning mitt i Stockholm – gjorde hans arbetsgivare ingen ansats till att utreda hans arbetsmetoder. Det är inte seriöst. Inte när det handlar om landets största tidning och i sammanhanget mest inflytelserika skribent, och ett av samtidens mest brännande ämnen.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski är en stridbar och klok person som brukar påpeka vikten av ansvarsutkrävande när politiker, myndigheter eller företag trampar i klaveret. Han torde inse att det enda rimliga är att låta en oberoende utredare gå igenom åtminstone de tre nyss nämnda publiceringarna; den om radiosignalen skedde förvisso på SvD, men rör ändå DN eftersom Holmström har fortsatt att sprida påståendet – senast nu i juni – även för sin nya arbetsgivares läsare.
Vilka fakta vilade Mikael Holmströms rapportering på? På vilket sätt hade han säkerställt att de var korrekta? Vilka var hans uppgiftslämnare, vad skänkte dem trovärdighet, och sist men inte minst – varför var de hemliga, när de trots allt stod för upplysningar som i slutändan gagnade den sak som Holmström och hans gelikar brukar förfäkta?
Om mina och många andras misstankar är ogrundade står Wolodarski inför ett drömläge som publicist: då äger han belägg för att svenska militärer och beslutsfattare medvetet mörkar och ljuger för det svenska folket. Scoopet skulle få det om Riksrevisionen att blekna vid en jämförelse, och högt uppsatta huvuden skulle rulla.
Alternativt står tidningen inför sitt eget Judith Miller-ögonblick.
Miller var den prisbelönta New York Times-reporter som rapporterade mest frenetiskt om irakiska massförstörelsevapen inför den amerikanska invasionen. Hon trodde slaviskt på Bush-administrationens linje och citerade även ett antal anonyma källor som stöd för olika påståenden.
När hon ifrågasattes lät New York Times granska hennes källmaterial och rapportering. Miller visade sig fångad av umgängeskretsens grupptänkande, hennes metoder befanns ovederhäftiga och hon fick lämna redaktionen. Tidningen korrigerade de felaktiga uppgifterna och bad läsarna om ursäkt.
Det glädjer mig att Mikael Holmström, 1,5 år efter att jag först kontaktade honom, äntligen vill diskutera yrkesetiken inom försvarsjournalistiken. Silar man bort harmen i hans inlägg i Journalisten kan hans kritik mot mig kokas ner till fyra punkter:
1: Att jag ska ha gett en felaktig beskrivning av SvD:s chefredaktörs motivering till varför han inte granskade Holmströms rapportering kring de påstådda radiosignalerna. Efter att ha läst Mikael Holmströms egen beskrivning av det hela både två och tre gånger kan jag lik förbannat inte komma på en bättre sammanfattning än den använda: ”Svenska Dagbladets chefredaktör tog sin reporter i offentligt försvar, med argument som i princip stannade vid att Holmström var rutinerad och prisbelönt.” Dessutom förvillar Holmström medvetet läsaren när han skriver att hans uppgift ifrågasattes ”i en artikel i DN”; som jag har påpekat i Filter är huvudproblemet att Försvarsmakten själv har dementerat uppgifterna vid upprepade tillfällen.
2: Att jag felaktigt påstått att Mikael Holmström inte ville vara med i radioprogrammet Medierna. Mikael Holmström och/eller hans chef Peter Wolodarski har undvikit att debattera det här ämnet i Studio Ett, på Bokmässan, i Studio Ett igen, i SVT:s Opinion och på Stockholms kulturhus – men i Medierna dök Mikael alltså upp. Fel av mig. Jag ber om ursäkt och rättar uppgiften på webben.
3: Att jag ska ha gett en felaktig beskrivning av Holmströms i DN utförda avfärdande av Ekots ubåtsobservationsavslöjande i juni 2016. Se punkt 1.
4: Att jag är ”ohederlig” som inte redovisar vissa svar som Holmström har tillsänt mig. Till att börja med låter Mikael bli att nämna att jag hörde mig för om en intervju, något han utlovat vid ett tidigare tillfälle – och endast skickade ett urval frågor för att han skulle få veta vad jag ville prata om. Han ångrade sig när han fick se frågorna, och skickade istället några svar per mejl. Han låter också bli att nämna att jag skrev att frågorna gällde en artikel och en bok. Den som vill läsa fler av Mikael Holmströms utvikningar kommer alltså att kunna avnjuta dem i sinom tid.
Det som verkar störa Holmström allra mest tycks vara att Sveriges tidskrifter utifrån min pågående rapportering har nominerat mig till Årets journalist. Själv känner jag mig hedrad – och som en del av en viktig tradition. En historisk tillbakablick visar att landets försvarsjournalister har ett digert syndaregister vad gäller spridandet av vilseledande och felaktiga uppgifter. Den granskning som skett har istället utförts av i sammanhanget fristående journalister, och oftast publicerats av public service eller oberoende tidskrifter som Z, ETC, Resumé och Fokus.
Det är hög tid att fler, inte färre, ifrågasätter rådande konsensus.
Mattias Göransson
chefredaktör och reporter på magasinet Filter
Läs Mikael Holmströms inlägg här.
