”Problemet är att Anna Kinberg Batras metod brukar fungera”

Minns ni Staffan Tjörnhammar? Han är moderatpolitikern som svarade på frågan om det inte fanns bättre lönekuvert att stoppa pengarna i än kommunens högst uppsatta politikers med en 26 sekunder lång tystnad. Svaret tog honom ur kategorin ”vice ordföranden i kommunstyrelser landet inte känner till” och rakt in i den svenska mediehistorien.

Tystnaden var så talande att klippet bröt språkbarriären, blev internationellt viral och trendade bland annat på Reddits underforum med namnet ”Watchpeopledieinside”.

Jag återkommer till Staffan Tjörnhammar.

Annons

Ett annat klipp som tåls att ses om och om igen är när Anna Kinberg Batra frågas ut i TV4s Efter fem om när hon anställde en nära vän på kort varsel via en lapp i receptionen och gav henne en årslön på över en miljon. Med skattebetalarnas pengar.

Programledare: Men beskriv då, de uppgifter vi har är att det var en lapp i receptionen.

AKB: Det är en medieuppgift som farit omkring, och jag förstår om folk reagerar.

Programledare: Är det fel?

AKB: Det var en annons, och det tycker jag är viktigt att det står vilken kompetens man behöver …

Programledare: Var satt annonsen Anna Kinberg Batra?

AKB: Det stämmer att den satt i receptionen.

Försöket att spinna det hela som att Aftonbladet gjort fel genom att inte förstå att det var en annons i form av en lapp i receptionen, och inte bara en lapp i receptionen är löjeväckande. Fräckheten är oerhörd. Mot de granskande journalisterna, men främst allmänheten. Blodådrorna vid tinningarna bultar. Hjärtat slår snabbare. Och i mig kommer en ångest. En ångest över att allt oftare verkar kriser hanteras med den här metoden.

Det verkar inte spela någon roll huruvida ett kritiskt påstående stämmer eller kan styrkas med dokument. Makthavare verkar sitta med samma krishanteringsplan. Avfärda granskningar som ord mot ord, reflect and redirect, så tvivel över journalisternas kompetens eller hur jobbet är gjort, skapa en gråzon: Kan vi verkligen vara säkra på att ni inte bara vill ha klick?

Som när H&M avfärdade Aftonbladets granskning av deras klädåtervinning. ”Det som blir missvisande är kopplingen till H&M” sa vd Helena Helmersson i direktsänd tv. Eller när kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg avfärdade både artiklar av Dagens Nyheter och Medieombudsmannens beslut att inte klandra och skrev ett pressmeddelande om att media inte behöver hålla sig inom ramarna för vad som är sant eller falskt.

Problemet är egentligen inte när Anna Kinberg Batra ler i tv och hävdar att det minsann var en annons. Alla fattar att hon ville anställa sin kompis.

Problemet är alla gånger den här metoden faktiskt fungerar. Alla gånger vi inte gapar åt klipp med makthavare som bestämt hävdar att kejsaren minsann inte är naken. Men reaktionen att slå ifrån sig kommer så snabbt. Det är så invant. Det har fungerat så många gånger att H&M:s tidigare vd, och jag antar kommunikationsstab, på fullaste allvar trodde att de kunde hävda att en granskning av H&M:s hållbarhetsinitiativ egentligen inte handlade om H&M – och att de var offer för Aftonbladets klickjakt.

Tillbaka till Staffan Tjörnhammar.

I en intervju med Dagens Samhälle berättar han om att chockhöjningen hade arbetats fram i en sluten arbetsgrupp där alla tyckte likadant och ingen hade lyft det kritiska perspektiv som reportern gjorde. Han vill varna för farorna med slutna rum.

– Beredningen av förslaget borde ha hanterats helt annorlunda. En sådan här process bör vara mycket mer transparent och man behöver ta in fler synpunkter från olika håll, säger han.

Jag känner hur en värme sprider sig i bröstet. Pulsen går ner. Hjärtat slår långsammare. Jag känner … respekt.

Anna Kinberg Batra är inte den första och inte den sista som verkar tro att vårt gemensamma samhälle är en lekplats. Vi behöver ha ett samtal i samhället om hur vi tar ansvar och vad det gör med tilliten, förtroendet och samhället på sikt.

Oscar Stål
nyhetschef,
Folkbladet Västerbotten