Synd att Hedelius inte kollade fakta
Patricia Hedelius, journalist på SvD, och författare till boken ”Telia – Alliansregeringen och korruptionen” tycker att vi läser hennes bok slarvigt. Snarare är det hennes bok som kännetecknas av slarv.
”I Turkiet kan man köpa sig skriverier eller medieutrymme. I Sverige är det lite mer sofistikerat, men resultatet blir detsamma.”
Ett av flera exempel där Hedelius och hennes intervjupersoner i boken framför att Uppdrag gransknings reportage om TeliaSonera skulle vara iscensatta av en av bolagets fiender, den turkiske affärsmannen Mehmet Karamehmet.
”Det är nu som bilden blir allt tydligare för TeliaSoneras ledning om vem eller vilka som kan ligga bakom uppgifterna till SVT. Misstankarna om att det är personer med kopplingar till TeliaSoneras ärkefiende Karamehmet stärks.”
Köpta journalister? Anklagelserna saknar inte bara substans, de får stå helt oemotsagda. Inte en enda gång under arbetet med boken bemödar sig Hedelius om att lyfta luren för att ge oss chansen att bemöta de allvarliga anklagelserna.
Det tog Uppdrag granskning månader av arbete, i samarbete med många journalistkollegor i andra länder, att tränga förbi TeliaSoneras dimridåer och avslöja såväl övervakningsskandalen som muthärvan. Att Patricia Hedelius reducerar avslöjandena till att vara planteringar av turkiska intressen är inte bara felaktigt i sak – utan också att bagatellisera den systematiska övervakning och förföljelse som Telia Sonera då som nu medverkar till – i tätt samarbete med en rad brutala diktaturer.
Nu, i sitt svar i tidningen Journalisten, skriver Hedelius att det är konspirationsteorier hon ger luft åt i sin bok. Och att dessa konspirationsteorier är en viktig pusselbit som ”ger en bakgrund till Telias förhållningssätt”. Men hur ska läsaren förstå detta? Hedelius redovisar ingenstans att det handlar om just ogrundade konspirationsteorier, själva ordet konspiration används inte – vad vi kan se – i en enda mening i boken.
Att Hedelius låter sig göras till megafon för smutskastning, och dessutom inte har heder nog att presentera uppgifterna för bemötande – innan publicering – är inget annat än ett journalistiskt haveri.
Visst är tidigare vd Lars Nybergs perspektiv intressant. Det var också precis vad vi betonade i vår debattartikel: att Hedelius intervjuer öppnar för en unik inblick i hur ledningen tänkte och resonerade kring de affärer som senare skulle brisera i SVT:s avslöjanden om samarbete med diktaturer och misstänkta mutor i miljardklassen. Det finns också ett viktigt journalistiskt värde i att ge röst åt de personer som fått löpa gatlopp i medierna.
Vår kritik handlar om att Hedelius anlägger ett fullständigt okritiskt förhållningssätt till de personer som misstänks för allvarliga brott i Sveriges största muthärva genom tiderna. Det finns många viktiga och obekväma frågor som Nyberg borde svara på – men Hedelius väljer konsekvent att inte ställa de besvärliga frågorna till Nyberg.
Recensionen av boken i Hedelius egen tidning, SvD, landar i samma slutsats. Anmälaren, författaren och journalisten Gunnar Lindstedt, skriver:
”Tyvärr skadas bokens trovärdighet av att det ibland känns som om Hedelius nästan sitter i Nybergs knä… …Inte heller får ”Uppdrag gransknings” reportrar bemöta kritiken, något som borde tillhöra journalistikens abc. Till slut blir känslan mer av att ha läst Lars Nybergs partsinlaga än den ”sanna” historien om Telia.”
Vi kan konstatera att Hedeleius inte på ett enda ställe på de drygt 300 sidorna nämner att hennes viktigaste sagesperson Lars Nyberg är delgiven misstanke om allvarligt brott. Är det för att författaren vill undanhålla den uppgiften – eller för att hon helt enkelt blir förd bakom ljuset av den brottsmisstänkte Nyberg? Oavsett vilket, är det pinsamt.
Det är välkommet att Hedelius nu backar om de grova anklagelserna mot Uppdrag granskning. Synd att hon inte kollade fakta innan hon publicerade dem i sin bok.
Sven Bergman
Joachim Dyfvermark
Fredrik Laurin
Nils Hanson
