Tack och hej från Bona folkhögskola
Tack och hej! Efter 30 år lägger Bona folkhögskola i Motala ned sin journalistutbildning. Anledning: den kärva arbetsmarknaden och allt färre sökande.
Vi känner av dem sedan länge nu, dessa omvälvande tider. Alla är publicister, några – allt färre – är journalister. Tidningarna drar ned och ställer om, nöjer sig med några få väl skyltade namn, ofta kompletterade av snömoskrönikor, skrivna en kvart före hemgång som det verkar.
Flera av våra mer begåvade elever hinner knappt börja jobba innan de avskräcks och väljer annan yrkesbana; projekt eller visstid, bemanningsföretag, överutbud, köparens marknad. De stolta banér vi håller upp slokar alltför ofta i stiltje. Researcha, granska, peka på samband, förklara? Bah! Den tiden finns inte. Nog för att tidningen lever på igenkänning, men att som en av våra lokala drakar varje morgon dela ut jobbet ”gå ut och se vem du möter och skriv om hen”. Tjaa.
Men det löser sig. Mediernas höga hipphetsfaktor, det var länge sen. De unga söker annat. Eller kanske högskola ändå. Poäng, examen, automatisk respekt bland släkt och vänner övertrumfar högskolevärldens stundtals bristande närkontakt med mediebranschen.
Men vi är också stolta. Hundratals journalister har gått på Bona under journalistlinjens 30 år på skolan. Och dom är inte vilka som helst; under tidiga 90- talet fanns det fortfarande de som sa upp sig som förskollärare eller sjuksköterskor för att förverkliga en reporterdröm (det ni!).
Sen har vi de som haft otillräcklig skola, låga betyg, som brunnit för nåt, haft starka åsikter, hjärtefrågor, varit nya svenskar. Alla har de på sina vis bidragit till att göra journalistkåren en gnutta mindre homogen och förutsägbar.
Vi var visserligen bland de första att utbilda till multijournalister. De senaste tio åren har våra elever publicerat sig på samtliga plattformar och det har betalat sig, sju av tio har fått jobb, eller i alla fall ”nåt” före vallgraven som ofta ligger grävd där, framför tillsvidareanställningen.
Men det har samtidigt varit ett slags arbetsmarknadsanpassning från vår sida som såklart var oss helt främmande på den tiden vi var bortskämda med 350 sökande till 18 platser.
Och nej, vi har inga problem med att öppet visa både mättnad, vilsenhet och okunskap inför branded content, native advertising, inbäddade redaktioner, klickraketer och fan och hans mormor… pust! Andra får ta vid.
(Du kanske lite äldre journalist som inte haft lust att ta till dig fenomen som ovan nämnda, gör det. Ofta handlar det tyvärr om en förtunning av det oberoende och fria ord i spalten man trott sig kunna lita på.)
När vi nu kastar in handduken gör vi det ändå med ett ”häpp!” Våra sista elever kommer att i sedvanlig ordning göra rediga avtryck ute på praktik och till sist vill vi tro att det, som så ofta genom åren, kommer att produceras lysande examensarbeten i vår.
Men först ska en gemensam reportage-pocket ges ut, PocketSignalen, denna gång på temat äldre östgötar.
Tack lärarkolleger och alla som gästat och föreläst för småpengar på Bonas journalistutbildning under åren, och tack alla elever som sen blev journalistnamn i spotlight eller slitvargar ute på småredaktioner eller som i vissa fall i stället jobbar som tågförare, trädgårdsmästare eller inom äldreomsorgen. Det har varit en ära!
Lars Christophersen
Annika Avén
journalistlärare
