Tråkig start för
pressfriheten 2012

3 maj, 2012

Idag uppmärksammas FNs pressfrihetsdag runt om i världen. Men 2012 började mycket dåligt för alla som värnar yttrande- och pressfrihet. I Syrien förlorade journalistiken flera av sina representanter. Mest minns jag den modiga och unika internationella reportern Marie Colvin som alltid överlevde krigshärdar men inte överlevde sitt sista bevakningsmråde -  Homs, det syriska Sarajevo.

I Sverige är vi lyckligt lottade eftersom vår press- och yttrandefrihet är inskriven i grundlagen och,såsom jag gör i längre ner i denna artikel, man kan till och med kritisera kungafamiljen!

Dock hade jag önskat mig betydligt mer engegameng från den politiska eliten vad beträffar stöd och solidaritet med personer som  utövar pressfrihet i sin yrkesutövning och råkar illa ut utanför vårt lands gränser. 

Till exempel har Sveriges stöd till Dawit Isaak varit bristfälligt. I mer än tio år har den svenske journalisten och flerbarnspappan Dawit Isaak suttit ,med största sannolikhet, i Eira Eiro-fängelset i Eritrea. Landet ligger i  botten när det gäller pressfrihet i hela världen. Men varken den svenske kungen, eller den svenske stasministern har tagit flygplanet till huvudstaden Asmara. Inte heller den ständigt flygande utrikesministern Carl Bildt behagar landa i Eritrea och på plats kräva frigivning för Dawit Isaak. Vi vet inte ens om han lever ännu.

Det är inte bara Dawit Isaak som Sveriges regering med Bildt i spetsen igonerar. I dagarna är det 300 dagar sedan de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i samband med sin yrkesutövning i Etiopien. Shibbye och Persson reste till Ogadenprovinsen för att undersöka påstådda brott mot mänskligheten och utreda kopplingarna till Lundin Oil.

Som bekant dömdes Schibbye och Persson den 27 december till elva års fängelse för att olovligen ha tagit sig in i Etiopien samt för främjande av terrorism för sitt samröre med den förbjudna ONLF-gerillan. Alla vi som har kunskaper om länder som Etiopien och Eritrea känner till följande kalla faktum: Ju senare man agerar för en frigivning desto svårare blir det att få hem den gripne eller fängslade. Nu har det gått 300 dagar utan att den svenska regeringen agerat rätt och krävt en frigivning för två unga svenska män som bara gjorde ett journalistikt arbete i det journalistförbjudna etiopiska provinsen.

I fallet med de fängslade svenskarna i Etiopien har Sveriges UD agerat exakt som i det misslyckade Dawit Isaak- fallet. Den svenska regeringen är för fin för att skaka hand med en kommunistledare i Asmara, kungafamiljen verkar inte ha samma glöd som de hade för Ericsson-svenskarna i Irak för många år sedan och Carl Bildt fortsätter tala högt om eller med den tysta diplomatin.

Jag tar mig för pannan: Varför prövar Sverige en frigivningsstrategi som redan har misslyckats i tio år för Dawit Isaak? Tror man verkligen att blonda män per automatik får lämna ett fängelse i en diktatur fastän de är dömda till elva års fängelse?  Det är minst sagt ett naivt handlande som gränsar till tjänstefel.

Många västländer agerar mycket effektivare och smartare än Sveriges diplomater i liknande situationer. 2009 reste USAs förre president Bill Clinton till Nordkorea och hämtade hem två amerikanska journalister som fängslats och dömts till långa fängelsestraff. Nästan samtidigt hämtade en amerikansk senator en landsman som illegalt simmat till Nobelpristagaren Aung San Suu Kyis hem i Rangoon. Samma år lyckades USA få hem den amerikanske journalisten Roxana Saberi som rikskerade dödsstraff i Iran. Trots att Iran, Nordkorea och Burma är diktaturer tvekade inte USA att använda alla kontakter för att rädda sina medborgare som riskerade dödsstraff eller långa fängelsestraff.

Och vad gör vi i Sverige? Vi ägnar oss åt tyst diplomati medan Dawit, Johan och Martin dag efter dag, natt efter natt lever under tortyrliknande former i fängelser! Skamligt!

Nu är det dags att använda sig av högljudd diplomati eller flygdiplomati. Nu får man överge den svenska tysta diplomatin som varit alldeles för lam och resultatlös.

Är det inte dags att vår statsminister Fredrik Reinfeldt redan på pressfrihetsdagen, det vill säga i dag, flyger till Addis Abeba och diskuterar med sin kollega om en frigivning för Johan och Martin?

Om statsministern hänvisar till tidsbrist borde han kunna  ge uppdrag till FNs biträdande generalsekrerare Jan Eliassson som redan deklarerat att han gärna agerar om den svenska regeringen ber om hjälp. Att Eliason har redan goda kontakter i Afrikas Horn skulle säkert gagna Johans och Martins frigivning.

Framgör allt, gör som amerikanerna! Använd alla kanaler för att rädda svenska medborgare i diktaturer!

Glöm inte Dawit, Johan och Martin!

                                                                                     Kurdo Baksi

                                                                     Chefredaktör för Svartvitt

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Grodor

Fler grodor

Journalisten TV

Journalisten på Youtube

Redaktionsbloggen

mer

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies