UG-kvartetten läser slarvigt
Företrädare för TV-programmet Uppdrag granskning riktar kritik mot min bok Telia – Alliansregeringen och korruptionen, där jag skriver om Telias svindlande affärer genom åren fram till hösten 2015.
De säger att de är besvikna och hävdar att boken är ett journalistiskt haveri. De hävdar vidare att UG i boken beskrivs som korrupta journalister.
Så är det inte. Jag vill påstå att UG läser boken slarvigt.
I min bok beskrivs framför allt Telias spektakulära affärer i Eurasien. Det är relationer med diktaturer, märkliga möten, tveksamma partners och beräknande politiker i Alliansregeringen som skildras.
TV-programmet Uppdrag granskning har gjort ett flertal avslöjanden och grävande reportage kring Telias tveksamma affärer. Det är ett till stora delar gediget journalistiskt arbete de utfört, vilket jag också framhåller i boken. På flera ställen.
I turbulensen kring Telia finns många intressenter som slåss om de begärliga teleföretagen och licenserna i de olika länderna i Eurasien. Det är en kamp om stora pengar, en kamp där alla upptänkliga metoder används, och det är det jag skildrar i boken. Det är ett faktum att flera aktörer i den här härvan har försökt påverka medierna på olika sätt, och det är också ett faktum att vissa aktörer låtit rena konspirationsteorier styra deras agerande.
Det här berättar jag öppet om i boken, eftersom det hör till bilden av allt det som sker runt Telia. Att flera aktörer tror på sina egna konspirationsteorier förklarar ibland också deras märkliga agerande. Om jag inte hade berättat om deras bevekelsegrunder och deras syn på hur medierna fungerar skulle jag ha utelämnat en viktig pusselbit som jag anser ger en bakgrund till Telias förhållningssätt.
Det betyder däremot inte att jag anser att UG skulle vara korrupta eller att de bedömer material och information på annat än rent journalistiska grunder. Jag gör inte heller några sådana påståenden i boken.
Jag beklagar att medarbetare på UG ändå har tolkat det så – hittills är de, vad jag känner till, ensamma om den tolkningen.
Journalisterna på UG hävdar också att bokens röda tråd är att ge förre VDn Lars Nybergs perspektiv på historieskrivningen om Telia.
Så är det inte. Den röda tråden är att det är skrämmande många som genom en blandning av slapphet, oförmåga, okunskap eller egenintresse har en del av ansvaret för att det gått så illa för Telia som det gjort: VDar, ledningsfolk, styrelser, fack och politiker. En av dem som har ansvar för att det gått så illa är Lars Nyberg, men det är av betydande intresse att också hans egen upplevelse av händelserna skildras, Inte minst för att han varit så tystlåten om sin roll tidigare. Jag anser att Lars Nybergs perspektiv är både intressant och relevant, men det tycker tydligen inte UG – det är inte mycket att göra åt det.
I boken avslöjar jag och lyfter fram den politiska ledningens ansvar för Telia. Med dåvarande finansminister Anders Borg i spetsen hanterades Telia under Alliansregeringens dagar på ett minst sagt märkligt – och förödande – sätt. Att Telias affärer i Uzbekistan kunde kopplas till den korrupta diktaturen under president Islam Karimov var känt för politikerna i Alliansregeringen redan 2008 ett faktum som lyftes fram och kritiserades även 2010. Att detta utgör bokens kärna framgår också av bokens titel – Telia – Alliansregeringen och korruptionen.
Jag förvånas över att UG, i sitt journalistiska arbete runt Telia, så okritiskt – nästan som en röd tråd i deras granskning – undvikit att beskriva de grava misstag som begåtts av framför allt Alliansregeringen. Det saknas helt enkelt ett kritiskt förhållningssätt till den borgerliga regeringens insatser, den part som hade huvudansvaret för Telias svindlande affärer. Att kalla det ett journalistiskt haveri från Sven Bergman, Joachim Dyfvermark, Fredrik Laurin och Nils Hansons sida vore att ta till överord, men nog är det en rejäl besvikelse att de i sitt arbete aldrig lyckades nå fram till de ytterst ansvariga?
Patricia Hedelius
Läs Uppdrag Gransknings debattartikel här
