Varför frågade ni inte om hennes företagande?

Redaktionen menar själv i en kommentar att ”Den inbjudna gästen ville styra vilka frågor och ämnen vi skulle ta upp med henne, men så fungerar inte bra journalistik”.

Isabella Löwengrip skriver själv på sin blogg: ”..när jag fick frågorna så såg jag att allt handlade om hur bloggen startade, min medverkan i MUF som tonåring och mobbning och adhd, så jag tackade faktiskt nej…”

Att en redaktion själv ansvarar för vilka frågor den vill ställa är odiskutabelt. Vad som är ”god journalistik” kan man däremot diskutera.

Annons

Hur Isabella Löwengrip startade sin blogg, mobbningen mot henne, hennes medverkan i MUF och hur hon brottas med adhd är för de flesta som följer med i bloggvärlden ”old news”. VÄLDIGT gamla nyheter. Det är som att tala om Åsa Romsons giftiga målarfärg till sin båt. Det tragglades för flera år sedan i mängder av inlägg och intervjuer. Om någon från Miljöpartiet i dag skulle bli inbjuden till P1 för att diskutera den saken, skulle hen antagligen reagera precis likadant som Isabella Löwengrip gjorde.

Varför en företagsledare ska tala om sina tonårstankar, i stället för att få tala om nycklarna till sin framgång kan man också ifrågasätta. Det faktum att framgångsrika kvinnor generellt i medier oftare får frågor om sitt privatliv, medan män ges möjlighet att tala utifrån sin profession kan ju ha bidragit till att hon instinktivt avböjde en intervju av det här slaget. Jag undrar om Ingvar Kamprad och Stefan Persson fått frågor i Sveriges Radio om sin tonårstid på samma sätt?

Vad skulle man då kunnat fråga Isabella Löwengrip om i stället som känts mer aktuellt? Ja, om man nu ändå envisades att ställa frågor om hennes privatliv kunde man till exempel diskuterat om det varit hennes personliga relation till Annie Lööf som bidragit till att hon bytt parti och numera röstar på Centerpartiet. Hur deras samtal som föräldralediga småbarnsföräldrar låtit? Man kunde också ha frågat henne hur hon såg på den kritikanstormning hon fick ta emot när hon köpte en miljonbil för hederligt sparade pengar då hon firade tio år som entreprenör. Och hur hon upplever situationen att ha anställt sin make i ett av sina bolag.

Eller så kunde man helt ha låtit intervjun handla om hennes entreprenörskap. Om målsättningen med hennes internationella lansering av såväl blogg som bolag. Vad som bidragit till att hon hellre samarbetar än konkurrerar med liknande företag som Löwengrip Care and Color? Vilken av alla böcker om entreprenörskap som hon läst som influerat henne mest. Eller hur hon ser på det faktum att unga kvinnor har svårt att få finansiering till sina affärsidéer och om hennes egen drivkraft att gå in i andras kvinnors företag. Vad hon grundar sina beslut på när hon väljer att satsa?

Man skulle också kunna ha blickat framåt. Hur hon ser på bloggvärlden i framtiden? Om hon känner sig hotad nu när unga vloggare kommer ikapp och går om ”gamla 26-åringar”.

Jag gissar att det finns 100-tals frågor redaktionen kunde ha förberett som känts mer aktuella och som gett en bättre bild av Isabella Löwengrip och hennes drivkrafter än de som jag uppfattat förbereddes.

Men skulle Isabella Löwen­grip själv fått påverka intervjun? Naturligtvis inte. Intervjufrågorna bestämmer redaktionen. Men hon har däremot förstås all rätt att tacka nej till att medverka i en intervju i P1 om hon tycker att frågorna känns inaktuella eller missvisande 2016. Och som en av Nordens största bloggare har hon antagligen inget behov av att vara med i ”gammelmedierna”. Hon föredrar säkert att styra bilden av sig själv i sin egen mediekanal. Och med all respekt för public service, Sveriges Radio, P1:s redaktion och dess journalistiska ambitioner kan jag, trots att det svider, tycka att det känns befriande att en framgångsrik kvinna, som gått i bräschen för en hel generation andra, i dag faktiskt har möjlighet att göra det.
Jessica Hagård
statsanställd kommunikatör, före detta journalist på TV4, SR och UR