Vitryska frilansar står utan lagliga rättigheter
När frilansjournalister i Sverige, Norden och Europa samlas fastnar vi ofta i diskussioner där vi snubblar över att lagar, avtal och villkor är olika i de olika länderna. Vi kommer inte vidare. Vi hamnar i att försvara och förklara. Till viss del präglar det även arbetet i Freg, en expertgrupp inom EFJ, European Federation of Journalists, som jag är med i sedan ett halvår.
Men när Andrus Klikunou under ett Freg-möte i Wien får ordet och berättar på perfekt engelska och på ett lugnt sätt att i Vitryssland är en frilansjournalist inte tillåten enligt lagen. Då ändras stämningen i rummet. Han berättar att den vitryska lagen definierar vem som är journalist och definitionen är att man ska vara anställd av ett mediahus.
Han förklarar att frilansjournalisterna blir berövade alla lagliga rättigheter att arbeta officiellt. När de måste undvika risker blir kvaliteten lägre. Och de blir politiska bara genom att finnas till, eftersom de vitryska myndigheterna sedan 1994 inte är intresserade av några självständiga medier. Han berättar om trakasserier från myndigheter.
Andrus Klikunou är anställd av fackförbundet Belarusian Association of Journalists. Organisationen har cirka 1 200 medlemmar, kanske är tio procent av medlemmarna frilansjournalister, men gruppen är inte stabil. Några är frilansjournalister av egen önskan, andra känner sig precis som här i Sverige, tvingade in i en frilanstillvaro på grund av situationen på arbetsmarknaden.
För att kunna rapportera för utländska medier måste man, både vitryssar och icke-vitryssar, få en särskild auktorisation från de vitryska myndigheterna. Myndigheterna är mycket selektiva med att utfärda detta. Många oberoende journalister har svårt att få tillståndet till exempel och arbetar därför som frilansar, utan skydd från uppdragsgivaren på vitrysk mark.
Vad kan vi göra? Alla runt bordet i Wien vill göra något. Vad? Andrus svar är förhållandevis enkelt. Skriv, uppmärksamma. Ni ska veta att alla artiklar som skrivs i utländska medier översätts av myndigheterna och uppmärksammas. Det finns signaler om att myndigheterna diskuterar frågan. Där har petitioner från flera länder, bland annat Sverige, spelat in, tror Andrus.
EFJ tog för åtta år sedan fram ett manifest: Freelance Charters of Rights. Där ingår bland annat punkter som att frilansjournalister har rätt att organisera sig fackligt, att förhandla kollektivt, att ha sjuklön, att ha samma rätt till information och så vidare. För mig var det en pappersprodukt. För Andrus är det riktigt och på allvar. Han berättar att det är en framgång att Belarusian Association of Journalists antagit manifestet.
När Journalistförbundet mäter vad medlemmarna tycker är viktigt hamnar ofta de internationella frågorna relativt långt ner. Det manar till självkritik för oss verksamma inom Journalistförbundet. Kommunicerar vi vad vi gör och vad det får för effekt? Jag tror att få människor som sitter och pratar med Andrus inte tycker att det internationella arbetet är viktigt. Vi som är med i internationella sammanhang måste föra samtalen vidare för våra kollegors och därmed för vår egen skull.
Åsa Ohlsson
frilansjournalist och ledamot i Journalistförbundets styrelse
Länk till Charter of Rights för Freelance Journalists: http://europe.ifj.org/en/pages/ifj-efj-freelance-charter
