Hejdå Journalisten!
Var det ett svårt beslut att byta sida? Jag fick frågan i Dagens Nyheter i måndags, apropå att jag finns på listan över Miljöpartiets kandidater till Europaparlamentet, och jag svarade tydligen att det inte var det.
I själva verket var det ett av de mest plågsamma beslut jag någonsin fattat – inte det plågsammaste för skilsmässor och uppsägningar har varit värre, men det är klart att det känns nästan som att begå ett tabu när man som journalist ”kommer ut” som en tyckare, nej, värre än så: som en potentiell politiker.
I samma stund man gjort det händer något; jag vet inte ens om Journalisten kommer att ta in den här krönikan, jag är inte journalist längre, jag har gjort mig av med en av journalistens viktigaste grundpelare: opartiskheten. Och det känns svårt. Samtidigt har jag sedan en ganska lång tid tillbaka mindre och mindre behandlats som journalist av kollegerna och mer och mer som expert, tyckare och opinionsbildare. Och miljöengagemanget som jag visat genom journalistiken har till slut gjort att jag helt oväntat fått ett erbjudande som ställt allt på ända. Möjligheten att komma in i Europaparlamentet just under den period då EUs katastrofala fiskeripolitik ska reformeras, och om Lissabonfördraget går igenom; sitta där besluten faktiskt ska fattas – eftersom fiske och jordbruk blir två områden där parlamentet nu får nytt och utökat medbestämmande. Samtidigt ska min bok om utfiskningen komma ut på engelska, och bara tanken på att en plattform som parlamentariker skulle ge debatten en europeisk gnista gör det mycket svårt att tacka nej. Plötsligt skulle jag inte bara ha ett instrument till mitt förfogande – utan två!
Så vad göra?
Har jag bytt sida? I så fall har jag bytt från världens mest fantastiska yrke, där man kan ge sig själv ett uppdrag att granska eller spegla nästan vad som faller en in, man kan få vara vass, inkännande, underhållande, kritisk, subjektiv, objektiv, och man kan ändra opinioner och belysa missförhållanden, träffa obegränsat med spännande människor och ställa makthavare mot väggen, skriva åsiktskrönikor och göra allt, allt, allt utom en sak: vara politiskt aktiv. Det här sista har aldrig varit något problem för mig, inte det minsta. Men forna kolleger kan nog minnas att jag ibland blivit på ett särdeles gott demokratihumör när personer som Jerzy Einhorn eller Marit Paulsen plötsligt dykt upp i politiken – alla som vill och kan och brinner måste förstås ge det de har, om chansen ges. Lika sympatiskt tycker jag att det är när Gustav Fridolin och Åsa Domeij hoppar av politiken för att ge av det de har även på andra områden; Fridolin dessutom inom journalistiken! Så hålls demokratin levande, och människor med lång erfarenhet utanför politiken kan bidra med välbehövliga nya perspektiv, och människor med erfarenhet ifrån politiken kan ta med den ut i samhället igen. Så jag hoppas egentligen att jag inte har bytt sida.
Jag ger den här unika möjligheten en chans, och om det går vägen kommer en person som varit med i Journalistförbundet i över tjugo år att sitta i Europaparlamentet, en person med både en stark vilja att förändra det som är uppenbart galet i Europapolitiken, och med en ohejdbar vana att skildra det. Hej då Journalisten, hoppas vi ses igen!
