Blodet och etiken
Visa bilderna på krigets offer. De pressetiska reglerna för publicering av blod och död fungerar inte. Om vi såg offren för det blodiga kriget skulle vi kanske inte känna samma kyliga distans längre. Vi skulle kanske bli av med den leda som många svenskar uttrycker inför världens konflikter.
Synpunkten har varit vanlig under vinterns krig i Gaza, och det är lätt att känna en viss sympati för hållningen. Hundratals barn dödades av israels armé under vinterns strider. Ytterligare tusentals är svårt traumatiserade för att deras anhöriga dödats, och för att striderna kommit så nära. Gaza är inte stort, men tätbefolkat.
Kanske skulle vi se och bättre förstå vilken brutal grymhet som drabbat de civila i Gaza, om vi visade bilderna.
Befolkningarna i både Israel och arabvärlden ser. Där väljer massmedierna oftare att publicera. Israelerna får se blodet och kroppsdelarna när en buss sprängts i luften av någon självmordsbombare. Palestinierna får se de döda barnen. Och var det inte just därför Israel blockerade alla journalister från att resa in i Gaza under kriget? För att de insåg kraften i de bilder och berättelser som skulle komma ut.
Jag måste erkänna att jag är djupt kluven inför detta problem.
Å ena sidan tror jag inte på tesen att vi trubbas av och passiviseras av för mycket våld. Den mänskliga empatin fungerar även i mediesamhället. Själv har jag sällan blivit så förbannad och engagerad, som när jag såg fotojournalisten Mohammed Omers bilder från Gaza under en föreläsning i Stockholm förra året.
Avtrubbningen beror i så fall mer på vanmakt. När vi ser övergrepp vill vi göra något åt dem, men det är ofta – som i Mellanösternkonflikten – svårt att se några omedelbara handlingsvägar.
Å andra sidan kan bilder från krig lätt användas som propaganda. I början av nittiotalet var jag på en internationell konferens i Riga, där det plötsligt dök upp en delegation från Armenien och en från Nagorno-Karabach. Den senare gruppen visade en film på offer som de hävdade hade dödats av Armeniens armé. Armenierna hävdade att samma bilder visade offer för den andra sidans militär. Ingen kunde direkt avgöra vem som talade sanning.
Kan vi verkligen lita på att berättelsen runt bilderna är korrekt? Den frågan måste redas ut i en redaktionell process, och tills vidare är det nog bra med skarpa etiska ramar för bildpublicering. Inte minst av respekt för offren. Men för vår egen förståelse vore det antagligen bra om vi någon gång såg verkligheten, även när den är dränkt i blod.
