Årets bild och det stolta, svenska haveriet
Det är lättare att tävla i estetik än i "bildjournalistiska temaval". Ändå är det glädjande att Årets Bild 2009 valde det senare.
Gångna helgen korades Årets Bild-vinnarna i Vadstena. Och årets vinnare blev faktiskt… bildjournalistiken. Magnus Wennmans bild av en svart kvinna som fällde tårar efter Barack Obamas seger i presidentvalet var förvisso ingen fantastiskt originell och estetisk komposition. Men den var en välförtjänt och högst journalistisk Årets Bild. I hela mitt liv har jag levt i föreställningen om USA är ohjälpligt rasistiskt, slaveriet är nära i tid, och tandlösa rasistiska hillbillies i Sydstaterna representerar det egentliga USAs själ.
Valet av en kosmopolitisk mulatt till USAs president förändrade allt detta. Att belöna den bild som på plats inför denna händelse speglar känslorna av triumf och smärta hos en svart amerikan – det är lika självklart som storslaget.
Samma sak med Casper Hedbergs bild av Engla Höglunds mordplats, som vann andrapriset. Inga konstigheter, blott en enkel, skön bild som blir djupt sorglig när man läser bildtexten – och som kan fungera som en visuell minnesplats inför livets slumpmässiga ondska. Det är det som är bildjournalistik, och som gör pressfoto intressant: att dokumentera och gestalta viktiga händelser på ett begåvat sätt.
Men när man jämför Casper Hedberg och Paul Hansens bilder av de etniska konflikterna i Kenya, (Hansen vann bästa nyhetsbild utland, Hedberg kom tvåa), framstår Hansens bild som fullständigt överlägsen kollegans, både journalistiskt och medmänskligt. Medan Hedberg gör en bild som vore konflikten ett häftigt dataspel (givetvis utan namn på pojken), är Hansen närvarande i relationerna, ser människorna, individerna, maktutövningen och den sköra linjen mellan ett välförtjänt kok stryk och en avrättning. Hansens närvaro kan också ha räddat Joseph Korirs liv. (Heder till DN och Anna Koblanck som dessutom sökte upp och intervjuade Korir i Kenya ett år efter upploppen).
I Årets Bild 2009 fanns förstås också klyschorna. Att bilder av kampen mot stora sjukdomar som cancer återkommer varje år är välförtjänt, för det är så vi ständigt och nyckfullt förlorar våra vänner och släktingar. Men när en svärtad bild på en kroppsbyggare (Lena Hedblad), vinner pris för baziljonfemte gången, denna gången som årets porträtt av Magnus Wennman, kan jag bara se det som tomt effektsökeri. Inget nytt, originellt eller intressant.
En del ser bilderna på kroppsbyggare i fototävlingar som exempel på nutidsmänniskans tragiska strävan efter övermänsklighet. Jag ser dem som fotografkårens tragiska strävan efter trygga bildteman som säkrast vinner priser.
Som helhet visade Årets Bild 2009 att pressfotografins roll också är att vara journalist, att dokumentera de stora skeendena, inte bara att hantera estetiken och tekniken (vilken allt mer handlar mer om redigeringsteknik och mindre om kamerateknik).
Men den bild som kanske berörde mig mest av alla var årets lantis-skräll, Daniel Svensson från Oskarshamns-Tidningen, som tog bilden av Susannas Kallurs snubbel och fall bakom de sex svarta häckarna i Peking-OS. Det var en sportbild långt utöver sportens vanliga "fånga världens häftigaste actionögonblick". Dels är det vinkeln. Vi ser de övriga tävlanden lyfta över hindren och sprinta i väg. Fotografens placering placerar oss kvar hos förloraren Susanna Kallur som tumlar runt på kolstybben. Varför valde fotografen denna placering? Förväntar vi svenskar oss förlust? Är förlusten mer intressant än segern? Eller var det betraktelsevinkeln på de kvinnliga löparna som styrde placeringen? Bilden av Kallurs fall kan hur som helst liknas vid som en sentida budgetvariant av utställningen av Regalskeppet Vasa. Ett svenskt misslyckande, stillsamt deltagande och neutralt dokumenterat. Häri skådas Sveriges storhet, att inte bara se och lyfta fram hjältemodet i det egna folkets stora segrar, utan även i dess spektakulära haverier.
