Gå direkt till textinnehållet

Medierna speglar det politiska spelet

Två nyheter samma morgon i Ekot. Först avslöjades det att moderaterna och socialdemokraterna ofta röstar på samma sätt i Europaparlamentet.  I 80 procent av alla omröstningar, närmare bestämt.

"Ändå har moderaterna och socialdemokraterna utnämnt varandra till huvudmotståndare i EU-valet, säger reportern med lätt indignerad röst.

Inte allt för upprört. Bara en nyans av kritik, så att  lyssnaren ska

Annons Annons

förstå: det spelar ingen roll vad du röstar på. Politiken blir den samma ändå.

Är det så?

Jag vet inte, har inte undersökt saken närmare, men jag kan tänka mig att de 20 procent där de röstar olika ändå spelar en viss roll. Är det inte så överallt? Att det finns en massa rena expeditionsärenden, där alla i princip är överens. Det kan röra tekniska frågor, processfrågor, eller i det här fallet kanske frågor där "svenska" intressen väger tyngre än rent ideologiska. Men så finns det andra områden. Kanske arbetsrätten. Eller sociala frågor. Eller varför inte miljöpolitiken? Där är skillnaderna större. Kanske även betydelsen för väljarna.

Vad säger siffran 80 procent då? Inte så mycket. Den måste analyseras, ges ett innehåll. Men det hinns inte med. Hur många väljare som avstår från att rösta den 7 juni som ett resultat av just det nyhetsinslaget får vi aldrig veta.

Något senare: en nyhet om partiledardebatten i tv kvällen innan. Där är vinkeln den rakt motsatta: Oenigheten. Men nu handlar det inte oenighet mellan blocken, trots att den frågan borde vara mer central för väljarnas möjlighet att ta ställning. Här handlar det istället om oenighet inom de båda allianserna. Centerns förslag att skrota LAS lyfts fram, liksom miljöpartiets förslag till friår.

 

Inslaget förmedlar en bild av två block som inte får ordning i de egna leden. Oreda och osäkerhet antyds. Kan väljarna verkligen lita på alliansernas löften då?

Jag förstår att nyheter måste vinklas. Jag förstår att medielogiken kräver att saker framställs som förvånande (enigheten i Bryssel), konfliktorienterade (oenigheten i Sverige) eller personorienterade (partiledarna i centrum). Och kanske är de två exempel jag tagit inte ens representativa.

 Men jag undrar. Inget av inslagen handlar egentligen om sakfrågor. Mer om politiken som spel. Jag tror att det skapar ett större avstånd mellan väljarna och politiken.

 Några dagar tidigare har jag läst ännu ett av dessa feel-goodreportage om den borgerliga regeringen. Det är i Svenska Dagbladet. Anders Borg går i skogen, jagar vilt och har rutig skjorta. En helyllekille. 

Kanske är det sant. Men inte heller detta handlar om politik. Bara om image, spelet, och i det fallet hade moderaternas PR-avdelning spelat bra.

En fråga smyger sig in: när blev det journalistikens uppgift att spegla bilden av politik, snarare än politiken som sådan?

 

Fler avsnitt