Hyllad debattskribent vill vara anonym
Nu, kära läsare, händer det igen. En skribent (undertecknad) får betalt för att tokhylla en annan skribent som inte får betalt.
Så ser det allt oftare ut i mediasfärens jordskalvsområde, där utvecklingen går fibersnabbt men där journalistikens trögrörliga självsyn lämnar ett kladdigt snigelspår av svåra frågor efter sig: vad är journalistiskt skrivande, på vilket sätt kan man värdera eller inte värdera det i pengar och kommersiell upphovsrätt?
Skribenten som aldrig får betalt kallar sig för Steelneck och en text av honom är värd en hel årsproduktion av kvällstidningskrönikor – och det skriver jag inte som högtravande floskel. Under det senaste året har jag inte en enda gång drabbats av välbehagsrysningar eller intellektuella insikter av krönikor i Aftonbladet eller Expressen, men när jag för några månader sedan för första gången läste en text av Steelneck blev jag sittande med tårade ögon, gripen och uppfylld av idéer.
Hur mycket jag än uppskattar, säg, Anders Mildner eller Isobel Hadley-Kamptz är ingen av de etablerade mediernas mest kända skribentnamn riktigt i närheten av kunnandet, fantasin och klokheten hos Sveriges bäste journalistiske debattör när det gäller krocken mellan industrialism och informationssamhälle, exemplarframställningsekonomi och digital distribution.
Vi blir allt fler som upptäcker denne makalöse debattskribent, som till och med får de hårdföra upphovsrättslobbyisterna på Netopia att förundrat stanna upp och applådera. Men han (som kanske är en hon?) publicerar sig aldrig officiellt, inte ens på Newsmill, har ingen blogg, inget narcissistiskt twitterkonto.
Steelneck är unikt bra, dock inte unik. Han är den främste av flera, allt mer beryktade, anonyma eller halvanonyma skribenter (ett annat exempel är tech-akademikern Anders Andersson) som endast publicerar sig i läsarkommentarfälten på bloggar och andra medier. Ett slags produktiva parasiter som börjat kallas "Superkommentatorer". Det mest typiska för en Superkommentator som Steelneck är att han undantagslöst är bättre än huvudtexterna han kommenterar, och att han genom sin närvaro skapar en djupare, livaktigare, kraftfullare och mer läsarlockande debatt än bloggen eller artikelförfattaren någonsin själv hade mäktat med.
Den typiske Superkommentatorn är en intellektuell internetveteran som ser igenom politikers och lobbyister okunskaper och nyspråk men som också är konkretare och kunnigare än kultursidesideologer och yngre pamflettskribenter. Steelneck, som själv har berättat om sin mångåriga it-tekniska bakgrund, nedlåter sig aldrig till filosofiskt flum, han ger förbluffande konkreta exempel och lyckas redogöra för troliga scenarier och konsekvenser i både sam- och framtid, ofta genom historiska resonemang – där de flesta andra i upphovsrätts- och internetdebatten ägnar sig åt grund retorik.
Men det är inte bara Steelnecks egna teser och argument som skapar nya, viktiga diskussionsytor utan även hans kulvertexistens som skribent. Som den store Steelneck-fan jag är började jag samla hans kommentarer på en blogg jag kallade "Steelneck Says" (posterous.steelnecksays.posterous.com), och som jag spred via facebook, twitter och, för kongenialitetens skull, bloggars kommentarfält. Bara första dygnet lästes min anonyma Steelneck-blogg av 600 personer.
En baktanke var givetvis också att Steelneck själv, som inte går att nå på annat sätt, skulle läsa om detta på bloggar han själv brukar frekventera, så att jag den vägen fick veta om han tyckte att det var okej att få sina spridda kommentarer återpublicerade i samlad form. Som väntat varken gillade eller ogillade han det.
Så nu finns alltså Steelneck mer lättillgänglig. Jag har "stulit" hans texter, för deras eget samhällsnyttiga, debattklimatoriska värdes skull. Och fler än någonsin har nu fått läsa dem, han har, välförtjänt, fått än mer fäste i debatten.
Men det är jag som får betalt.