Att tysta SD inget alternativ
Journalister hör till dem som brukar drabbas av kollektivt skuldbeläggande. Läkare och polis är några andra professioner som gemensamt får bära hundhuvudet när en enskild kollega har misskött sig.
De flesta av oss delar nog erfarenheten av att sitta på en middagsbjudning och behöva stå till svars för hela kåren. Inte sällan får man höra att: "det är mediernas fel". Även om uppfattningen om mediernas makt ibland kan vara onyanserad och överdriven är det viktigt att vi journalister är kritiska till vår roll i samhällsutvecklingen. En aktuell fråga är hur mediernas hantering av Sverigedemokraterna påverkar partiets framgångar? Att det påverkar vet vi med säkerhet.
För många redaktörer är SD ett publicistiskt dilemma. Ett främlingsfientligt parti är ett journalistiskt minfält. Ingen vill trampa snett. När partiet var en marginell politisk spelare var det många opinionsbildande journalister som kände sig manade att förhålla sig till Jimmie Åkesson och partiets sympatisörer. Uppmärksamheten stod tidigare inte i proportion till SDs marginella storlek. Partiledningen välkomnade det mediala utrymmet och uppmärksamheten som gavs, som ledde till ett växande SD. Martyrrollen är ett viktigt element i SDs politik och ger dem fler röster bland dem som känner sig bortglömda av samhället. Få andra grupper är så lättkränkta som Sverigedemokrater. Konspirationer och en kraftigt orealistisk självbild som samhällets enda sanningssägande grupp är partimedlemmarnas viktigaste gemensamma nämnare.
Grunden för SDs politiska program bygger på människors känsla av att vara marginaliserade och utpekades som mindre vetande. Partiledningen har framgångsrikt navigerat sig till och utnyttjat de mediala rum där detta har bekräftats.
Nu står vi inför realiteten att SD kan komma in i riksdagen. Några har föreslagit att vi ska "tiga ihjäl dem". Att bärare av det fria ordet på fullt allvar tycker att man ska tysta ner oliktänkande borde göra att det ringer varningsklockor hos de flesta journalister. Det borde aldrig vara ett publicistiskt alternativ. Alla politiska partier ska behandlas lika. Den enda gången i mitt liv jag tidigare har hört att man aktivt ska hindra oliktänkande att uttrycka sig, lämnade vi landet och flydde till Sverige.
Kanske är det så att uppmaningen om att kväva Sverigedemokraternas röst blottar vår oförmåga att hantera främlingsfientliga krafter som vi i brist på argument och kunskap väljer att tysta ner? Hittills har främlingsfientliga partier mötts av två extrema hållningar från publicister. Detta gäller stora delar av Västeuropa. Antingen har de etablerade medierna försökt att tysta ner dem, och det har inte fungerat, eller med stor fascination följt varje steg de har tagit. Galenskap, spektakulära uttalanden och annat som bryter mot normen gör sig bra på bild och i text. Det har varit förödande i länder som Danmark och Holland. I Sverige har vi, till skillnad från våra danska och holländska kollegor, inte svansat efter någon karismatisk ledare, vilket vi gjorde när Ny Demokrati gjorde entré i politiken. Men så är inte Jimmie Åkesson heller lika medial som Geert Wilders och Pia Kjaersgaard.
Valet närmar sig och konsekvenserna av mediebevakningen av partiet återstår att se och utvärdera.
