Valet som sport
Hur vi journalister ska använda vår journalistiska makt i samband med valet är en lika viktig som uttjatad fråga. Inte minst eftersom vårt arbete förmodligen påverkar valutgången mer än vi riktigt vill tro.
Frågan om hur vi journalister bör utnyttja vår medborgarrätt är svårare. Det är väl därför vi aldrig talar om saken.
Hur ska vi rösta, om vi tänker med yrkeshjärnan? Vilket alternativ är bäst för journalistiken? Den är ingen dålig grund för ett valbeslut, yrkesidentiteten, i en tid då den egna plånboken tycks styra både väljarna och därmed politikernas avvägningar.
Jag har svårt att som privatperson känna mig riktigt hemma i något enda politiskt parti. Som journalist känner jag tvärt om: jag skulle nog med lite betänketid kunna ange goda mediepolitiska skäl att rösta på nästan vartenda parti, beroende på vilken fråga jag för dagen känner starkast för.
I Journalistens senaste nummer fick vi åtminstone en genomgång av mediepolitiken i en föredömlig matris. Men handen på hjärtat, hur många av er har övervägt att ta den informationen till grund för vad ni ska göra den 19 september?
Kent Asp och andra forskare har tydligt visat hur journalistkåren tenderar att rösta, vilka partier som i allmänhet ligger oss närmast, och vilka sakfrågor som har lätt att nå fram till just oss. Det finns skäl att fundera mycket på detta. Inte minst eftersom medvetenheten om våra egna sympatier gör oss så uppenbart besatta av att vara opartiska i varje sekund.
Jag tror att det är konflikten mellan vår medborgaridentitet och vår yrkesidentitet som gör oss så upptagna av opinionsmätningar. Det har varit värre än någonsin i år. Exempel:
"Alliansen får egen majoritet i ny Sifo – förändringarna dock inom felmarginalen"
Sann toppnyhet på SVT Text större delen av söndagen den 22 augusti. Förslag till alternativ formulering:
"Eventuellt har någonting hänt – helt säkert vet vi fan inte någonting alls"
I Aftonbladet heter det samma morgon, baserat på samma statistiska felmarginal, att Alliansen "gör superryck".
Eftersom vi dels inte vill riskera att våra egna åsikter sipprar in i arbetet, och tydligen dels inte vill eller vågar eller orkar eller kan ta de stora ideologiska greppen om rapporteringen, så hemfaller vi till ett slags idrottstävlingssyn på valet. Det känns ju tryggt. Hårda fakta, ingen besvärande värdediskussion. "Röd leder med en halv båtlängd, men den blåa K4:an paddlar på, ser ut att öka…"
Modellen är amerikansk: detaljerad statistik utan analys, mer än från en statistiker på Sifo som heter Sjörén.
Är han vår främsta auktoritet då den representativa parlamentarismen ska beskrivas, bevakas och förstås?
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. "Medierna" i P1 har gjort några fina program på sistone. Intervjun med "Loket" får ni inte missa, och inslaget från Gävle om de bulgariska bärplockarna minns man mest eftersom utgivaren för Arbetarbladet, Sven Johansson, började skälla ut reportern när han fick en fråga som var helt rimlig och relevant, och dessutom artigt ställd.
