Skilj på religion och religion
Världens största och mest hopplösa konflikter och krig bottnar i religiösa meningsskiljaktigheter. Det är uppenbart för var och en. Så varför diskuterar inte journalistiken det mycket mer?
De mest hängivna intellektuella på detta område – en Richard Dawkins, en Lena Andersson – får i stället utstå enormt hettade respektive drygt överseende angrepp från den debatterande offentligheten. Det anses helt enkelt inte riktigt fint att på allvar ställa religionens politiska anspråk i klar belysning. Det är ju folks egen tro! Lämna dem i fred!
Men Richard Dawkins och Lena Andersson är knappast på hetsjakt mot enskilda individers längtan efter meditation, tröst och mening. Det handlar inte alls om det. Det handlar i stället om religionens anspråk på att styra samlevnad, medicin, politik, geografiska gränsdragningar, forskning, musik och litteratur och konst och de mest grundläggande mänskliga rättigheter man kan tänka sig.
För så utövas ju religionen i världen 2010.
Vad journalistiken inte har rett ut för sig själv är den nödvändiga skillnaden i hållning:
Mot enskilda individers livsåskådning och personliga val kring bön och livet efter detta etcetera bör man vara särskilt respektfull. Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst.
I det ögonblick en privat religiös övertygelse används för att bestämma hur andra människor ska leva sina liv är den inte längre privat.
Det här resonemanget är också kärnan i förbundet Humanisternas verksamhet. Jag skulle säga att Humanisterna och dess företrädare bemöts med mycket större misstänksamhet, kritiska frågor och opinionsjournalistiskt hån än någon enda religiöst driven politiker inklusive Göran Hägglund. Skälet är detsamma: den religiöst drivna anses förtjäna en särskild typ av respekt. En medlem i Humanisterna, som drivs av upplysningsideal, förtjänar den inte.
Det är märkliga tider vi lever i.
Självklart borde alla religiösa samfund berövas sin vigselrätt. Bara staten bör ha rätt att administrera ett juridiskt bindande förbund. Var och en kan sedan efter besöket hos tingsrätten fira bröllop på sitt sätt, i församlingar eller sällskap som må dansa motsols runt hjullastare eller dricka teaterblod eller förbjuda män eller kvinnor att vara officianter – det blir ett privat val, som det allmänna inte alls behöver lägga sig i.
Vigselexemplet är gammalt, men bra eftersom det är tydligt. Så kan privat och politisk religionsutövning separeras.
Återstår nu att använda samma tankemodell i det journalistiska uppdraget. Samt att sluta med slängiga misstänkliggöranden av dem som redan har förstått det principiellt och demokratiskt avgörande i att hålla rätt på vad som är vad.
Andreas Ekström
P.S. Dags för lite eftervalsanalys också: Googla "Elin Grelsson" "100 saker" för att se hela listan på saker som journalistiken borde ha ägnat sig åt under augusti och september. Kan vi inte bara alla tumma på att försöka lägga lite extra kraft på en ideologiskt analyserande journalistik hela vägen fram till nästa val? Vilken ideologi har format miljörörelsen? Vilken ideologi ligger bakom teknokratins återtåg? Vilka historiska idéer formar den digitala revolutionen? Ur vad stammar den blinda tron på den oförvitlige tjänstemannen snarare än den patosfyllde politikern? Vi lever mitt i en revolution på så många samhälleliga nivåer. Vi har ett ansvar för att skildra den rätt.
