En dyster europeisk utveckling
Inom EU tänker sig politiker och andra ofta att unionen är en garant för någon slags grundläggande demokratisk syn på pressfriheten. Att EU säkrar journalisters rätt att berätta om verkligheten. Tyvärr är det inte alls så. Tvärtom har de senaste årens utveckling visat att EU helt saknar instrument för att hantera övergrepp mot pressfriheten i ett medlemsland.
Om ett land blivit medlem är det helt enkelt fritt fram att göra lite hur som helst. Ungern är väl det bästa exemplet. Den medielag som klubbades igenom ungefär samtidigt som landet tog över ordförandeklubban i EU innebär att all nyhetsförmedling övervakas av en mediemyndighet där medlemmarna utses av det politiska etablissemanget.
Rapportering som kan anses ”stötande” eller obalanserad” kan beläggas med höga bötesbelopp. Efter hård kritik har lagen justerats marginellt men den liknar fortfarande på ett oroväckande sätt de gummiparagrafer som diktaturer brukar använda för att kväsa yttrandefriheten.
I Italien har president Berlusconi länge fått kritik för sitt sätt att försöka kontrollera massmedierna, både genom att monopolisera ägandet och makten över dem, och genom att använda snåriga juridiska processer för att stoppa kritisk granskning.
I Frankrike har presidenten fått hård kritik för att säkerhetstjänsten systematiskt efterforskat källor i mediernas rapportering och i Grekland utsätts allt fler journalister för hot och trakasserier. För att nämna några exempel.
Att döma av utvecklingen i Turkiet är det inte ens säkert att en process för att bli medlem i EU leder till ökad pressfrihet. Enligt Reportrar utan gränsers senaste rapport från landet (publicerad 19 april i år) har utvecklingen gått åt det rakt motsatta hållet.
För femton år sedan var det illa nog, när journalister som skrev om läget i de kurdiska östra delarna av landet riskerade fängelse och kränkningar. Nu gäller det även andra områden av samhällsbevakningen. Ett av de mest flagranta exemplen är jakten på och destruktionen av alla kopior av en icke-publicerad bok av journalisten Ahmet Sik. Boken sägs handla om kopplingarna mellan den turkiska polisen och den islamiska Gülen-rörelsen.
Sik hade skickat boken för påseende på ett förlag, men nu har alla kopior letats upp av säkerhetspolisen och alla som har en kopia eller något material ur boken i sin ägo har hotats med fängelse. Hanteringen kastar en lång, mörk skugga över den turkiska staten.
För EU handlar det nu om att utveckla nya instrument för att säkra pressfriheten, göra det till en viktigare fråga både i de interna relationerna mellan stater som redan är medlemmar och i förhandlingarna med potentiellt nya medlemmar. Annars riskerar vi att få en helt kluven utveckling där politikerna ägnar högtidstalen åt att hylla öppenheten och sedan hittar ursäkter för att i varje enskilt fall begränsa den.
Jesper Bengtsson
