Bra med en kulturminister som pratar

Men jag menar allvar: Varför ska man vara rädd för Lena Adelsohn-Liljeroth? Varför ska man vara rädd för en kulturminister som faktiskt har åsikter om det kulturklimat som hon verkar i, tillsammans med oss? Varför ska man rädas en fri, öppen diskussion där olika åsikter bryts mot varann? Är inte det i själva verket vad vi normalt sett efterlyser mer av, är det inte i själva verket vad vi önskar av våra politiker, är det inte vanligaste man säger om politiker att man inte vet vad de står för och vad de vill, är det inte vår vanligaste kritik mot statsministern att han är hal som en ål och inte kan naglas fast vid en enda åsikt?

Under våren formulerade flera ledande kommentatorer, Expressens kulturchef Karin Olsson var en, i januari, men inte den enda, på ungefär samma tema: Adelsohn-Liljeroth bör inte snacka så mycket, alls, och underförstått: framför allt inte om sådant hon uppenbarligen inte begriper.

Jag hade svårt att förstå det då och jag har svårt att förstå det nu.

Annons

Jag tycker nog att en kulturminister som dristar sig till att ha synpunkter på hur en del kultur utövas – och därmed hur en del journalistik bedrivs – ska höras och argumenteras mot. Men hon ska inte få på tafsen för att hon pratar. Så länge hon inte petar på tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen så ser jag inga problem med att hon uttalar sig inte bara om former och förutsättningar, utan också innehåll. (Sedan kan man göra som Håkan Lindgren i Upsala Nya Tidning den 25 januari: Säga emot. Polemisera. Överbevisa.)

Den som vill kan förstås hävda det traditionella "säkerhetsavståndet", att den som håller i mycket pengar inte ska uttala något som kan tolkas som instruktioner. Men det leder till ett sämre demokratiskt underlag för väljaren:

När kulturministern i sällskap med ministerkollegan Nyamko Sabuni skrev ett illa underbyggt debattinlägg i Dagens Nyheter den 10 mars, så var det ju deras frispråkighet och relativa klarhet som gjorde den politiska utvärderingen av deras journalistiska analysförmåga möjlig.

Den utvärderingen visade att de till stora delar var ute och cyklade. Visserligen. Men jag vet hellre det än inget alls om mina politiker, och jag tror inte att vi får ett bättre samhälle där impulsen är att säga åt någon att det är bättre om han eller hon inte yttrar sig alls.

Journalistiken och politiken har var sitt tak att lyfta här. Varför inte hjälpas åt? Vi skulle kunna få ett rikare och rakare samtalsklimat!

P.S. Apropå att lyfta tak: Stort tack till alla kolleger som milt och sansat driver de demokratiskt nödvändiga frågorna om monarkin i allmänhet och monarken i synnerhet. Det här hade kunnat vara ett sådant där mardrömsläge där skvaller och högröstade debatter skulle kunna urarta hur som helst. Nu pågår – tvärt emot vad en del anser – faktiskt en rätt seriös diskussion om vårt tidigare så heliga statsskick. Det är en fin ironi att själva måttligheten, sansen i diskussionen, förmodligen har att göra med den gamla vördnaden för systemet som sådant: Vi hade aldrig haft en så här sansad diskussion om monarki om vi inte hade haft monarki.