AA Gills transparens var ovanligt naken
I Jordanien, nära gränsen till Syrien, frågar sig den brittiske journalisten AA Gill vad han skulle ta med sig om han själv tvingades fly för sitt liv.
”Vi har alla undrat vad vi skulle ta med från vårt brinnande hus. Fotoalbum, smyckeskrinet, en Damien Hirst-teckning.”
Många svenska redaktörer hade nog velat peta i den meningen.
Vad i hela friden gör Damien Hirst, en av världens dyraste konstnärer, som täckte ett kranium med 8 000 diamanter och sålde det för 500 miljoner kronor, i en text om verkligt lidande, om människor som lämnat allt i Mellanöstern och störtar genom Europa endast med en liten ryggsäck med basala förnödenheter för dagen?
AA Gills redaktörer på The Sunday Times lät uppenbarligen meningen stå kvar. Den återfinns åtminstone i klippboken Lines in the sand, som samlar några av AA Gills sista reportage skrivna före hans död i cancer den 10 december 2016.
Som journalist bör man ha en grundläggande förmåga till en inlevelse med de människor man skildrar.
Men kanske kräver äkta empati ibland att man är helt öppen med sina egna förutsättningar, sina egna privilegier.
Referensen till Damien Hirst, liksom smyckeskrinet, sticker onekligen ut på gränsen till Syrien.
Men att låta exemplen stå kvar helt okommenterade kräver också ett mod från skribentens sida, ett slags uppriktighet som blottar författaren. Den transparensen gör AA Gills katastrofartiklar ovanligt nakna. Och på sätt och vis för transparensen subjekt och objekt närmare varandra. De blir nästan lika blottade i texten.
Alla AA Gills reportage har en tydlig avsändare. Men också en tydlig mottagare. Han skriver inte främst för de 60 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen. Utan för den lyckliga skara i Storbritannien som har tid att i lugn och ro äta söndagsfrukostar över den boktjocka upplagan av The Sunday Times.
Detta märks på plats i Kongo, i området Dungu, där fördrivna afrikanska flyktingar sammanstrålar. AA Gill skriver om platsen:
”Jag skall berätta hur fattigt det är: det är så fattigt att det inte finns någon reklam, inga färgglada skyltar för Coca-Cola eller mobiltelefoner, inget skräp, inga ivägblåsta plastpåsar; det är för fattigt för till och med tiggare, inga barn eller barskrapade änkor eller krymplingar frågar mig om pengasummor motsvarande en munfull gröt eller en kulspetspenna”.
Detta förtroliga tilltal med den brittiska hemmapubliken kan verka en smula kolonialistiskt i sin ton men samtidigt är det avsaknaden av konstruktivt politiskt program, av omöjlig inlevelse, som gör texterna så levande och så smärtsamt konsekventa.
AA Gill berättar om sin dödliga cancer på samma brutalt osentimentala sätt, i förbifarten i en restaurangrecension som ett slags konsumentupplysning för läsaren. Så elegant att orden knappt kan översättas, men vi gör ett försök:
”Jag hade inte tänkt säga något, som man gör. Sanningen är att jag ådragit mig en generande mängd cancer. […] Jag nämner det eftersom jag skriver i jag-form och emellanåt kanhända någon av er tar mig på tillräckligt allvar för att boka ett bord efter min rekommendation, och ni borde göras medvetna om att det finns fundamentala, matsmältningsmässiga, epikureiska, personliga förändringar som skulle kunna påverka mitt omdöme.”
