Gå direkt till textinnehållet
Björn af Kleen
kulturjournalist

Att tvingas hålla ögonen öppna

Häromveckan var jag i Berlin och såg en ny filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken. En scen ur boken, som också finns med i filmen, säger något grundläggande om journalistik.

Korrekturläsaren Arvid Stjärnblom, romanens huvudperson, råkar vissla ett stycke ur Beethoven på redaktionsgolvet. Chefredaktören får ingivelsen att skicka honom som recensent på kvällens operaföreställning. Så blir Arvid Stjärnblom kritiker över en natt. 

Som journalist försöker man ofta samla in så mycket som det går om ett ämne. Drömmen är att vara expert när man sätter pennan i verket. Så blir det sällan. Vilket samtidigt är journalistens konkurrensfördel. Uppgiften är att skildra något så att läsare utan förkunskaper förstår. Är man expert måste man ändå försöka kamouflera alla förkunskaper och skriva som om man konfronterade ett ämne för allra första gången. Det ingår i yrkesrollen att skriva som generalist.

I en artikel om flygplatsers utveckling i tidskriften New Yorker skriver kritikern Nathan Heller att resenärer och skribenter båda presterar som bäst när de inte vet vad de är ute efter, när de famlar sig fram: "disorientation requires problem-solving, and a new landscape holds secrets still". Det är en fin iakttagelse. Att kastas ut i miljöer som man har begränsad förkunskap om är frustrerande men samtidigt kreativt stimulerande: upptäckarglädjen kan färga av sig på texten. Det roligaste med att arbeta som reportageskribent i DNs allmänna del är att man varje vecka nedsänks i nya miljöer. Det är omtumlande att ena dagen befinna sig på ett valkonvent för Donald Trump i Florida och andra dagen på en presskonferens för svenska fotbollslandslaget i Solna. De snabba kasten är inte nödvändigtvis bra för ens sömnrytm men omväxlingen tvingar en att hålla ögonen öppna – eftersom man inte riktigt vet vad man ska titta efter.

Jag tänkte på detta när jag såg Bosse Lindquists SVT-dokumentärer om KI-kirurgen Macchiarini. Journalisten Bosse Lindquists har tveklöst blivit något av en expert på Macchiarinis forskning – rest över världen och intervjuat mängder med kvalificerade uppgiftslämnare. Samtidigt påminner hans uppträdande i filmerna mer om amatörens roll. Han lufsar omkring och ställer trevande frågor. Bredvid Macchiarini, som gömmer sitt fusk i ett perfekt yttre, framstår Lindquist som något av en tomte. Ytterst effektivt, när man samtidigt sitter inne på sanningen. 

En del av Bosse Lindquists avslöjanden var redan kända av utredaren Bengt Gerdin, professor vid Uppsala universitet. Men Gerdin var expert som skrev på expertens vis för andra experter. Hans rapport om forskningsfusk kunde avfärdas. Ingen kunde avfärda Bosse Lindquist.

Fler avsnitt
Fler videos