DN-hån en tradition som lockar många
Allt går i cykler utom detta: massmediernas besatthet av Dagens Nyheter. Jag har beskrivit fenomenet tidigare på denna plats, för ett antal år sedan, men tidningen Fokus massiva reportage om DN och Peter Wolodarski härförleden aktualiserar frågan igen.
Porträttet är roligt, initierat och välskrivet, och verkar fånga både branschen, tidningen och huvudpersonen.
Texten innehåller samtidigt saker som är sliriga. Den talar om DNs minskade räckvidd, och underbygger detta med tre år gamla siffror på pappersupplagans storlek, utan att säga ett ord om Orvesto och webb och total räckvidd. Den jämför räckvidden med Sveriges Radios samlade siffror på runt fem miljoner personer, där precis allt räknas med, även en för samhällsdebatten kanske inte avgörande slölyssning på musikavsnitten hos lokala P4-stationer. Den hävdar att DN har ett mindre inflytande än förr, men påstår ändå samtidigt att ledarskribenten Wolodarski har utmanat Anders Borg och vunnit i svensk offentlighets syn på en bärande politisk fråga.
Och så sist men inte minst: om DN nu är så irrelevant så måste man ju fundera över varför Fokus tycker att den är värd tolv sidor i den egna tidningen.
När jag nu läste den här texten drog jag mig till minnes en rätt trubbig kapning av Wolodarskis företrädare Gunilla Herlitz, också den publicerad i Fokus. Vad är detta? Har Fokus ett horn i sidan till DN?
Nej, så klart inte.
Den elegant utförda arkebuseringen är en alldeles egen journalistisk genre. Journalister i Sverige använder den helst när det är andra journalister som ska beskrivas. På så vis bevisar man ju sitt oberoende, sin självständighet och sitt mod. Och börjar man titta bakåt så ser man snart mönstret i den massmediala hanteringen av DNs chefredaktörer. Jan Wifstrand kapades hårt och osakligt av Veckans Affärer, besvärande nära den tidpunkt då han hade avböjt ett redaktionellt samarbete tidningarna emellan. Joachim Berner fick veta att han levde när han läste Månads-Journalen på nittiotalet där han kallades ”gossekungen på Marieberg”. Christina Jutterström skulle kunna samla angreppen på sin person i en hel volym. Vi kan lätt hitta exempel i snart sagt varje årtionde. DNs grundare Rudolf Wall utsattes för rena twittermobben och kallades ”Lille Rulle”. Hans populistiska tidning med de höga ambitionerna fick öknamnet ”Madame Andersson”.
Fokus-porträttet på DN och Peter Wolodarski ska alltså läsas som en omistlig del av en gedigen svensk presstraditon: den att hävda att DN har fel, är passé, samt leds av en tönt.
