En bild av världen – värre än verkligheten
Affärsidén var kanske ingen hit. Men när Berlingske Tidende i ett försök att slå sig in på skånsk tidningsmarknad erbjöd en månads prenumeration för noll kronor var det självklart att slå till.Till en början var jag enbart förtjust över den bastanta tidningsbunt som varje morgon landade i brevlådan. Inte minst över utlandsrapporteringen som allt som oftast gick utanför de journalistiska allfarvägarna. Det var långa, härliga, genomarbetade reportage, publicerade av en redaktion med full tillit till läsarnas förmåga och vilja att förstå även komplicerade sammanhang. På många sätt raka motsatsen till den snuttifiering som, med rätta, kritiserats i svenska medier.
Affärsidén var kanske ingen hit. Men när Berlingske Tidende i ett försök att slå sig in på skånsk tidningsmarknad erbjöd en månads prenumeration för noll kronor var det självklart att slå till.
Till en början var jag enbart förtjust över den bastanta tidningsbunt som varje morgon landade i brevlådan. Inte minst över utlandsrapporteringen som allt som oftast gick utanför de journalistiska allfarvägarna. Det var långa, härliga, genomarbetade reportage, publicerade av en redaktion med full tillit till läsarnas förmåga och vilja att förstå även komplicerade sammanhang. På många sätt raka motsatsen till den snuttifiering som, med rätta, kritiserats i svenska medier.
Det tog ett litet tag innan jag fick en känsla av att någonting fattades. Nämligen kvinnorna. Om det råder brist på kvinnoperspektiv på vår sida sundet kan jag meddela att situationen är ännu värre på andra sidan bron.
Det hela blev pinsamt tydligt på familjesidan. Det är inte många danska kvinnor som vare sig dör eller fyller jämnt.
Det kan tyckas som en klen tröst att något är ännu värre någon annanstans. För mig blev ändå en effekt av den danska övningen att jag såg med mildare ögon på mitt hemlands press.
När jag fick nyårsaftonens Sydsvenska Dagbladet i min hand upptäckte jag emellertid att det är likadant här.
På ett helt uppslag publicerade tidningen alla kändisar som dött under året. Inte bara svenska sådana utan alla i hela världen. Det var Tore och Victor och Larry och Gösta och Erich och så vidare och så vidare. Av 157 kända personer alla kategorier (sport, underhållning, politik, religion etcetera) var inte fler än 29 kvinnor. Det kändes dessutom som om redaktionen fått gräva ganska djupt för att hitta dessa 29. Eller vad sägs om Anna Hägglöf, maka till framlidne ambassadören Gunnar Hägglöf?
Men om nu detta är sådan världen är? Om det fortfarande är så långt till något som ens liknar en jämställd värld måste det väl redovisas?
Möjligen. Jag är inte helt övertygad om behovet av den här typen av kartläggningar. Men om de görs menar jag väldigt bestämt att de måste kommenteras. Vad ska annars våra döttrar tro? Att kvinnor aldrig dör? Att de inte finns? Eller att de inte spelar någon roll?
Nyhetsjournalistik är en extremt könskonservativ verksamhet som alldeles för ofta lyckas ge en bild av världen som inte bara är osann utan också värre än verkligheten.
Men det kanske finns hopp. Förra veckan arrangerade Nationella sekretariatet för genusforskning och Jämo en journalistkurs med anledning av det svenska ordförandeskapet i EU. Till den hade hela fem män anmält sig.
Fem av 47 är visserligen bara aningen mer än tio procent vilket kan låta ynkligt. Men vi som bevakar jämställdhetstillsättningar av olika slag har vant oss vid ännu lägre andelar.
Så tänkte jag när jag for iväg till kursen. Bara för att upptäcka att två av de anmälda männen lämnat återbud.
Det återstår alltså att se om könsglasögonen åker på när EU ska granskas. Gudarna ska veta att det behövs. men det ser kanske inte så ljust ut.
