Föraktet för Carola går igen

Carola har ju alldeles nyligen blivit mamma till en treårig flicka, adopterad från Sydafrika. I en sådan känslig process behöver Carola givetvis skyddas.
Från medierna, tänker ni då kanske? Nej nej. Enligt Cecilia Hagen i Expressen (19.4) behöver hon främst skyddas från sig själv. Cecilia Hagen önskar att Carola på något sätt skulle kunna förmå sig att avstå att berätta om processen och "sitt dotterprojekt". För Carola har ju valt att berätta om det stora nya hon är med om, i text och bild, i en nystartad blogg.
Cecilia Hagen nämner dock inget om de branschkolleger som rest till Sydafrika för att försöka få hem en story om adoptionen, eller de branschkolleger som häckar i buskarna utanför Carolas hem, och reflekterar således heller inte alls över mediernas betydelse för Carolas beslut.

Några rejäla nivåsteg ovanför Cecilia Hagens krönika befinner sig Kristin Lundell i Svenska Dagbladet (10.5), som manar till besinning: om någon tidning inbjuds av den nya lilla familjen till en "hemma hos" så kanske tidningen ska tacka nej? För att inte exploatera barnet, när Carola nu inte begriper bättre själv?
Detta är bara två av väldigt många möjliga exempel som tycks grunda sig i ett slags omsorg – men det finns annat. Vi har ju också Salka Hallström Bornolds intensivt obehagliga formuleringar om det svarta barnet som accessoar i Expressen (19.4), för att inte tala om den vanliga gamla bloggdyngan. Och Niklas Strömstedt – på nittonhundratalet hade han en tämligen framgångsrik musikerkarriär, för yngre kolleger som möjligen inte känner till honom – twittrade något om att det vore bra om integritet också var något man kunde adoptera. Säger alltså mannen som skrev en sång om sin skilsmässa från känd hustru och gav ut på skiva.

Så vad är då detta? Har man tittat en smula systematiskt på svensk Carolarelaterad publicistik är det alldeles självklart: Det är det vanliga gamla Carolaföraktet som går igen. I rikets ögon är Carola fortfarande en sextonårig tjej som just har råkat smeta läppstift på Bibi Johns efter att ha vunnit Melodifestivalen 1983 – inte en tämligen medievan medelålders företagsledare med läsglasögon och ett eller annat grått hår.
Det skulle kunna vara dags att betrakta henne som myndig.

Annons

Och, som min huvudpoäng: kanske är det dags för våra mest inkännande analytiker att begripa medierna lika bra som hon gör. Carola har nämligen gjort den fullkomligt korrekta analysen att hon till skillnad från nästan alla andra offentliga svenskar faktiskt inte har möjlighet att helt stänga dörren. Medierna kommer ju ändå. Medierna tar fram teleobjektiven, medierna reser efter henne till Sydafrika. Jakten på skydd, jakten på lugn och ro, jakten på tillräckligt skylande mössor och solglasögon, blir till slut jobbigare för Carola och hennes dotter än alternativet, som är att kapitulera och berätta.

Den som tror att hon bara kunde ha lagt locket på och därmed fått vara helt ifred med sitt nya barn har en orealistisk och okunnig bild av hur svenska medier fungerar. Generellt? Nej, inte generellt. Utan just när det handlar om Carola. Just för henne är vi alltid beredda att upphäva en regel eller omvärdera en princip.
Den viktiga sakfrågan bakom – om hur mycket barn bör exponeras i medierna – diskuteras därför sannolikt bäst utan exempel hämtade från en enskild familj. Om man nu är så angelägen om denna familjs integritet.

P.S. Läser i danska Politiken (10.5) att Pressenævnet kan komma att kräva rättelser i samma storlek och på samma placering som de av nämnden fällda publiceringarna. Debatten om bristerna i självsaneringssystemet ligger ett par år före i Danmark. Svenska medier gör nog klokt i att kolla sina fakta, skärpa sin rättelsepolitik och höja straffavgifterna hos Pressens opinionsnämnd för att stämma i bäcken.