Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Glada direktörer tros ge bättre journalistik

LO-ledningen har gjort en affärsmässig bedömning av tidningen Arbetets framtidsutsikter och kommit fram till att de inte är affärsmässiga. Hur man gjort denna bedömning är visserligen oklart, men det betydelsefulla är att man deklarerar att det är siffrorna och inte orden som betyder något. Journalistik är business och som sådan lönsam eller icke lönsam.

LO-ledningen har gjort en affärsmässig bedömning av tidningen Arbetets framtidsutsikter och kommit fram till att de inte är affärsmässiga. Hur man gjort denna bedömning är visserligen oklart, men det betydelsefulla är att man deklarerar att det är siffrorna och inte orden som betyder något. Journalistik är business och som sådan lönsam eller icke lönsam. Möjligen kan LO-ledningens, liksom SAPs, ointresse för journalistik förklaras av att de stora elefanterna i dessa organisationer alltid kan nå ut med sina budskap, oavsett om Bonniers har monopol eller ej.

Elefanterna i fråga kan när som helst meddela allmänheten sina uppfattningar via DNs så kallade debattsida. Det vill säga, allmänheten läser naturligtvis inte vad som står skrivet på denna plats. Men journalisterna gör det, i all synnerhet etermediernas journalister. Så vad än Göran Persson skrev på den sida, som ingen normal människa läser, så finge han timmarna efter publicering strålande möjligheter att upprepa alltsammans i mikrofoner. Denna tillhandahållna service från vår malligaste morgontidning i kombination med etermedierna kan möjligen ha invaggat somliga elefanter i föreställningen att socialdemokratisk press är obehövlig. Dock, ingen elefant har förklarat saken så. Vad de säger, när de förklarar att de vill lägga ner Arbetet, är att det gäller att tänka affärsmässigt; de enorma vinsterna från LOs aktiespekulationer är en god sak, de små förlusterna för Arbetet är en ond sak.

Mera naturlig låter denna management-jargong när den kommer från höger. För att rycka upp Svenska Dagbladet har dess ägare, på fullt allvar, förklarat att det skall ske genom att man sparkar minst tjugo procent av journalisterna, minskar satsytan och höjer direktörernas löner. Som direktör räknas då även vissa redaktörer. De färre journalisterna skall göras bättre genom gladare direktörer.

Annons Annons

En sådan extrem eller närmast parodisk variant av nutidens högerideologi måste rimligtvis också uttryckas på Svenska Dagbladets ledarsida. Och det gör man, ehuru man passar sig för att använda just journalister/direktörer som exempel, vilket är klokt med hänsyn till det interna arbetsklimatet på tidningen.

Svenskans ledarsida har piffats upp med ett antal kolumnister som ofta är roliga att läsa, särskilt de som framför upprepad botgöring för att de förr i världen trodde på rättvisa och solidarisk skattepolitik. Att en högertidning i kris predikar till stöd för den egna organisationens krisrecept, avskedanden och högre direktörslöner, är givetvis fullt i sin publicistiska ordning. Det vore mig fjärran att kritisera en högertidning för att den framför högeråsikter. Och ofta är det ju som sagt underhållande läsning på Svenskans ledarsida.

Ett rejält undantag finns dock. Den 24 augusti gick författaren Lars Gustafsson till storms på Svenskans ledarsida. Han anklagade Vestmanlands Läns Tidning för att ha förfallit till barbari och antisemitism. Att VLT skulle ha gått och blivit antisemitisk var en så uppseendeväckande nyhet att den måste kontrolleras.

Kontroll visade att eventuella farhågor saknar grund. Lars Gustafsson ljög och var arg. En av honom utgiven klippbok hade fått en negativ recension för sådant som i och för sig är typiskt i Lars Gustafssons författarskap, slarv med faktakontroll och besynnerliga felaktigheter. Då Lars Gustafsson har konverterat till judendom ansåg han att kritik av honom måste tolkas som antisemitism. I och med denna ”häpnadsväckande skandal” hade VLT ”brant störtat ned i barbariet”. Trots tidningens rakryggade hållning under andra världskriget, trots dess stolta traditioner, var den nu fallen. Ombedd att närmare exemplifiera hur recensenten, fil dr Staffan Bergsten, formulerat sig antisemitiskt menade Lars Gustafsson att ordet ”mosaisk” använts i stället för ordet judisk, samt att detta var ett säkert tecken på antisemitism. Även på den punkten hade dock Lars Gustafsson fel. Ordet mosaisk förekom ingenstans i den förment antisemitiska recensionen.

På ett plan är detta en löjeväckande historia om en löjeväckande författare som begår den klassiska dumheten att gnälla om en recension. Men på ett annat plan är skådespelet djupt allvarligt. Alltför många använder anklagelsen om antisemitism så vårdslöst att själva anklagelsen bara blir löjlig. Ändå är det en anklagelse som sätter skräck i dem som utsätts för den. Recensenten Staffan Bergsten förnedrar sig i nervositeten till att bedyra att han inte är antisemit och, av allting, att han ”under åren räknat många judar som mina goda vänner”. Med den formuleringen har han inför finsmakarna praktiskt taget erkänt att han är antisemit.

Rasismen är vår tids allvarligaste fråga. Den publicist som förringar detta allvar genom att publicera dravel av Lars Gustafsson typ tjänar ingen god sak. På SvDs skojfriska ledarredaktion borde man snabbt ha förpassat Gustafssons text dit där den hör hemma.

Fler videos
Fler avsnitt