Hur tänkte förlaget?

Kritiserar du någon?

– Ja, en massa journalister.

Vad kommer du att påstå om dem?

– Att de missköter sina jobb. Att de ljuger, till exempel.

Har du dubbelkollat alla känsliga saker som du påstår?

– Nej.

Vad är det mest spektakulära du påstår i boken?

– Det är när Aftonbladet tipsade sina läsare om en insamling till en person som påstods sakna pengar till mat och hyra, fast han i själva verket hade en bostadsrätt värd över 12 miljoner kronor. Det är en nyhet, kan man säga.

Det låter ju riktigt konstigt. Har du ringt killen och kollat att det är så? Kollat med reportern?

– Nej. Nej.

Har du talat med alla de andra du kritiserar? Konfronterat dem med kritiken?

– Nej.

Är det någon med särskilt hög trovärdighet du ger dit på?

– Flera. Daniel Velasco på Ekot till exempel och hans hyllade reportage om den fastspända flickan. Jag har lite gissningar om hennes psykiska diagnos och hävdar att han har fel.

Men du har inte kollat saken?

– Nej.

Inte pratat med reportern? Flickan? Någon expert på psykiska diagnoser?

– Nej. Nej. Nej.

Är det några andra du kritiserar som är känsliga för kritik? Sådana som kan tänkas leta efter fel i boken och tycka att man inte ska kasta sten i glashus?

– De flesta. Kåren kryllar av prinsessor på ärten.

Apropå det, finns Janne Josefsson med?

– Ja.

Något han kan reta upp sig på?

– Tja, jag citerar honom på en grej som jag citerat honom på för nio år sen och då bråkade han en massa och sa att jag citerat honom fel.

Har du dubbelkollat det där citatet nu då?

– Nej.

Okej. Om vi sammanfattar syftet med boken. Vad vill du säga med den?

– Att man inte ska slarva och förvränga sanningen för sina egna syften. Vara generös med genmälen. Och korrigera faktafel.

Och det gäller också din granskning?

– Nej. Jag är åsikstjournalist. Och då har man har rätt till sina tolkningar.

Låter som ett bra upplägg. Då kör vi.

 

Hanne Kjöller skrev boken ”En halv sanning är också en lögn” för att visa hur journalister slarvar och hårdvinklar. Hon hade inte räknat med att boken skulle bli hennes eget bästa exempel; för nu uppdagas det ena faktafelet efter det andra och boksläppet blev varje författares mardröm: Att behöva placera ut en lapp med en rättelse i varenda bok som finns ute i handeln.

Det mest uppmärksammade felet, som också är det enda som Kjöller erkänner,  är att mannen med den dyra bostadsrätten i själva verket bodde i hyresrätt. Kjöller försöker få det till att det handlar om ett litet beklagligt faktafel, en liten detalj.  Men den fattige mannen är hennes paradexempel, boken enda egentliga ”nyhet”. 

När hon – innan felet uppdagades – intervjuades i Grävande Journalisters tidning Scoop, gav hon just lägenhetsexemplet som svar på varför hon skrev sin bok.

Lägenheten är inte den enda dikeskörningen. I boken citerar hon ett sensationellt erkännande som Janne Josefsson ska ha gjort hos Publicistklubben 2004, att han tycker att man ska bortse från fakta för att driva igenom sin tes. Men när inspelningen från debatten kom fram, framgick tydligt att Josefsson faktiskt menade tvärtom.

Ovanpå det har flera reportrar från Sveriges Radio pekat på fler allvarliga fel i boken.

Kjöller medgav att hennes formuleringar ”kunde varit bättre”, men hävdade att hon som opinionsjournalist har större frihet att ”tolka, tro och gissa”.

Men även för ledarskribenter som Kjöller gäller källkritikens gyllene regel. Ju mera osannolikt och spektakulärt något verkar, desto större risk att det är manipulerat, missuppfattat eller fel. Och desto större skäl att dubbelkolla. Kritiserar man någon för att grovt missköta sitt jobb, får man räkna med att denne kommer att protestera och leta fel.

Särskilt jobbigt kan det bli om den man kritiserar är argsint av sig och inte räds att gå ut och bråka offentligt så att allt fokus försvinner från det man egentligen ville säga. I Kjöllers fall att journalister halvljuger för att uppnå en säljande dramaturgi och är för okritiska mot människor som vill framställa sig som fattiga och utsatta. Något som i sig kan vara värt att diskutera.

I boken finns flera exempel på hur medier använt sig av tveksamma ”case”, men det har helt hamnat i skymundan för faktafelen.

Och nu går Hanne Kjöller ensam igenom en medial skärseld. Förlaget slår ifrån sig utan att ge svar på den kvarhängande frågan, var fanns kontrollfrågorna:

1. Har vi dubbelkollat att kritiken stämmer?

2. Får de som kritiseras försvara sig?

En klar fördel med det senare, är att uppenbara faktafel kan påpekas och rättas till.