Kärnan i den journalistiska identiteten
I fjol hade jag förmånen att få besöka inspelningen av Gentlemen i Vilnius. Filmproducenten hade låtit bygga en magnifik kopia av den legendariska lägenheten på Hornsgatan 29 C, kärnan i Klas Östergrens roman från 1980, den som blir storfilm lagom till jul. Jag hade inga särskilda förväntningar på besöket – reportage om filminspelningar brukar vara en död genre. Trots det blev jag djupt tagen. (Rättad)
Det kändes som att besöka en tidningsredaktion från förr. Hela filmteamet hade så tydligt utmejlsade roller. Under ett par dagar satt jag som förhäxad i en uppfällbar stol bakom regissören Mikael Marcimain. En fullblodsperfektionist. Omtagning efter omtagning. Jag begrep inte alla hans konstnärliga överväganden. Jag såg inte alltid vad han såg. Men jag insåg att alla beslut han fattade de där dagarna bottnade i en konstnärlig vision. Och att studera hans totala tunnelseende var pånyttfödande. Jag ville inte åka därifrån.
På flera stora tidningsredaktioner prövar man i dag en annan modell än den jag bevittnade i Vilnius. Chefredaktören – redaktionens regissör – gör inte bara publicistiska överväganden. Utan även ekonomiska. Är så kallad publisher. Mer effektivt, säger många tidningschefer. Den gamla rågången mellan bokstäver och siffror är ändå förlegad. I strukturkrisen krävs chefer med ansvar för både pengar och publicistik.
Det kan ju låta rimligt. De flesta journalister inser att en sund redaktionsekonomi är en förutsättning för fri journalistik. Samtidigt växer förtroendeklyftan på redaktionerna. Och många journalister känner sig rimligen förvirrade inför företagsledningarnas nya recept mot en mer lönsam journalistik. Vem ska man lita på?
Efter att jag skrivit om familjeföretagens kris i Dagens Nyheters kulturdel häromveckan fick jag ett refererat tillskickat mig från Mälardalens frilansklubb. Journalisten Ivan Markowicz rapporterade från ett seminarium om nya affärsmodeller på Nalen i Stockholm i våras.
Mikael Nestius, vd för Bonnier Business Media, resonerade där kring hur man kan hitta nya sätt att tillfredsställa annonsörerna och tog hälsoportalen Netdoktor som exempel, som ägs till 20 procent av Bonnier och där han själv sitter i styrelsen.
På Netdoktors hemsida står det, å ena sidan, att det "redaktionella innehållet är helt oberoende och att sponsorer och annonsköpare inte kan påverka innehållet i texter eller annat material".
Å andra sidan säger Mikael Nestius att Netdoktors annonsörer "kan styra innehållet i en viss riktning genom att dessa utlovas ett visst antal artiklar i specifika ämnesområden". Han jämför det med temabilagor om kök och fritidshus.
– Vi måste ge våra annonsörer flera chanser att kommunicera direkt med läsaren än via platta annonsytor, säger Mikael Nestius. Men det är förstås inte helt okomplicerat att samtidigt göra detta och behålla det redaktionella oberoendet.
Jag kommer att tänka på Hornsgatan 29 C i Vilnius. Hur Mikael Marcimain där hade hela ensambeln med sig. Hur det fanns ett slags musikalitet i hans konstnärliga ledning. Hur hans vision präglade hela inspelningsplatsen. Hur fullständigt separerad konsten och ekonomin tycktes vara.
När medieföretagens direktörer ifrågasätter själva kärnan i den journalistiska identiteten ökar trycket på redaktionscheferna att försvara det som måste vara kärnan i journalistrollen även i framtiden: oberoendet, det kreativa egensinnet. De måste våga vara lite som Mikael Marcimain.
Fotnot: Krönikan är ändrad och rättad. I en tidigare version fanns citat från Tomas Franzén och Mikael Nestius som nu är borta eller ändrade.
