Knipövningar förhindrar olyckor på jobbet
Som sportjournalist för TV på fältet, känner jag mig på ljusårs avstånd från diskussioner om arbetsmiljö, lunch- och kisspauser och andra aktuella frågeställningar. Jag skriver inte detta i polemik mot SAS flygvärdinnor, tvärtom. Jag vill bara rikta lite uppmärksamhet mot hur verkligheten oftast ter sig i klubblokaler, på blåsiga plankanter och arenor.
Som sportjournalist för TV på fältet, känner jag mig på ljusårs avstånd från diskussioner om arbetsmiljö, lunch- och kisspauser och andra aktuella frågeställningar.
Jag skriver inte detta i polemik mot SAS flygvärdinnor, tvärtom. Jag vill bara rikta lite uppmärksamhet mot hur verkligheten oftast ter sig i klubblokaler, på blåsiga plankanter och arenor.
Låt oss till exempel införa begreppet mikrofonarm. Det handlar om påfrestningarna på armen när man medelst konstfull stretching försöker nå fram till munnen på en idrottsstjärna, stående inklämd i en klunga av adrenalinstinna manliga och kvinnliga kollegor som är redo att döda för att nå längre.
Knipövningar är inte bara effektiva efter en förlossning. De är i allra högsta grad nyttiga för en journalist som sitter och väntar ut ett nyhetsskeende som kan dröja hur länge som helst eller några få minuter. Bara en sak är säker. Om man skulle drista sig till att gå på toaletten, händer det just då.
Sedan ljudteknikern avskaffades ur TV-teamen av ekonomiska skäl, har inte bara ljudet i reportagen blivit sämre. Den tunga utrustning som tidigare bars av tre personer, bärs numera av en man och en kvinna, varav den senare är sillmjölken Kappelin. Tyngden är helt beroende på kameramannens uppfostran och kroppshydda och kvinnans eventuella vägran att släpa på ett tio kilo tungt och smutsigt stativ eller en likaledes blytung lamp- eller ljudväska. Om vi talade om mikrofonarm tidigare, kan vi nu introducera arbetsmiljöproblemet armförlängning via uttöjning.
Särskilt skojig är den här situationen när man småspringer några varv runt en idrottsarena på jakt efter pressingången och matchen samtidigt börjar och man hör publiken vråla av glädje över det första målet, som man alltså inte har på plåten.
Mixed Zone slår de flesta rekord i vedervärdig arbetsmiljö. För er som är lyckligt ovetande om vad termen betyder, talar jag om den grådaskiga, dragiga och oftast eländigt belysta fålla där TV-, radio- och tidningsjournalister utan rättigheter står och häckar.
Loserland.
Förhoppningen är att kunna stoppa en fotbollsspelare på väg ut från matchen och avkräva honom några pratminus. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt ögonblick och det gäller att ha tur. Vissa TV-bolag tar med sig några snygga tjejer som lockbete, för att fånga spelarnas uppmärksamhet.
En del av det jag nyss beskrivit ingår i jobbet och är svårt att ändra på. Men det går att arbeta under bättre förhållanden. Det enda som krävs är lite organisation och god vilja.
Praktexemplet på hur man kan förvandla en mardröm till en dröm, var Milans sätt att hantera uppmärksamheten kring laget veckan före finalen mot Liverpool i Champions League.
Alla intresserade utländska TV-bolag bjöds in till en intervju-dag på träningsanläggningen Milanello. Den stora gräsplanen framför huvudbyggnaden förvandlades snabbt till en friluftsstudio, där var och en i lugn och ro kunde sätta upp sitt set.
Sedan leddes nyckelspelarna runt av Milans presspersonal, från den ena till den andra, helt oavsett om TV-bolaget i fråga var intressant för klubben eller spelaren (normalt skulle undertecknad ha stått med uttänjd mikrofonarm och flätade ben i Mixed Zone).
Reglerna var enkla och följdes av alla. Varje journalist fick tre minuter med varje spelare. Hela tillställningen präglades av lugn och harmoni. Jag nöp mig i armen. Kan det verkligen gå till så här?
Eller är sporten att bara den som har vassast armbågar och uppträder mest hänsynslöst mot intervjupersoner och kollegor ska nå ända fram?
Frilansjournalist, Dagens Industris korrespondent i Italien
