Mer rätt blev fel

"Att vi nu ökar fokus på kvalitet in i minsta detalj och skärper våra rutiner kommer säkert att få effekt", sa Ryding i artikelintervjun, och underströk både läsarnas viktiga roll och tidningens egen lika viktiga uppgift att lyssna:

"Genom att välkomna läsarnas synpunkter visar vi en annan attityd än tidigare. Då hade vi uppriktigt sagt samma motvilliga inställning till rättelser som de flesta andra tidningar fortfarande har."

Med närmast uppsluppen nit införde Svenskan dagliga rättelser efter stolt New York Times-modell, ett system som nyligen fyllt fem år. Maskineriet verkar inoljat, en hel ruljangs av rättelser, minutiöst noterade, inte olikt den första Nationalencyklopedin-upplagans ibladade ark med eftertryckta korrektur.

Annons

Men det kanske uppstår en risk, när en skog av ytliga skrivfel, sammanblandade årtal, felstavade namn, logiska felslut och enkla numeriska missförstånd blir så tät att man inte ser de fulaste träden, de som är murkna raktigenom men som tidningens kvalitetsarborist låtit stå kvar, gömda i skogsdunklet, eftersom de är för svåra att beskära eller ympa, och inte går att fälla utan att utgöra fara för den friska växtligheten – tidningens trovärdighet – runtomkring.

"Inget är så störande för en läsupplevelse som felaktigheter i en text. Det finns det forskning på, och enligt den tappar många läsare också förtroendet för det övriga innehållet i artikeln." Så inledde Svenska Dagbladet den där presentationstexten av kvalitetssystemet 2007.

Tina Wiman är en SvD-läsare som på grund av grova faktafel tappade förtroende för en hel artikelserie, och som skrev ett långt, detaljerat brev om detta till tidningen. Hon lade också ut brevet öppet på Facebook, där vi var många som häpnade över grovheten i Svenskans felaktigheter. Men trots tidningens stolta programförklaring om att "välkomna läsarnas synpunkter" varken besvarades brevet eller rättades felen i artikeln.

I stället byggdes grundfelet ut i en hel artikelserie under andra veckan i januari, vars grovt förenklade budskap – att "Barnens pillerkarta ritas om", med tyngdpunkt på att allt fler svenska barn med sömnbesvär äter det receptbelagda läkemedlet melatonin – snabbt spreds i sociala medier och refererades med braskande rubriker av SVT och TT. Alla tog för givet att Svenskans sakuppgifter stämde.

Exempelvis skrev Svenska Dagbladet att melatonin kan påverka barns pubertet. Något som Tina Wiman (som själv är journalist, med bakgrund inom läkemedelsanalys och forskning) genom flera bifogade internationella studier om melatonin och pubertet, även i fråga om långtidspåverkan, visar är falskt (antagandet är 15 år gammalt och bygger på djurförsök från 1990-talet – det visade sig senare att för vissa djurarter finns kopplingen, för andra arter, däribland människan, finns den inte).

Vidare lät SvD-artikeln läsaren tro att den stora ökningen av melatoninförskrivning var "livsvanebetingad", eftersom det enda exemplet man tog upp var ungdomar som behövde hjälp att ställa om sin dygnsrytm.

Denna grupp, visar Tina Wiman, är helt försumbar i statistiken. Dem det verkligen handlar om är i huvudsak två grupper: förutom en mindre grupp barn med rytmrubbningar på grund av synnedsättning, en större grupp med autism eller autimsspektrumtillstånd och adhd, samt barn med intellektuella utvecklingsstörningar, där melatoninbrist och felaktigheter i syntesen är vanligt. Av de cirka 120 000 barn med neuropsykiatriska funktionshinder medicineras 7–8 procent med melatonin. Men genetiska sömnstörningar är långt vanligare än så, hos autister mer regel än undantag. Tina Wiman, som själv har en familj där den här problematiken förekommer, inklusive svåra, biologiskt betingade sömnstörningar, skriver till Svenska Dagbladet:

"Vi som verkar i den här sfären blir trötta på att höra om att 'sömnmedel till barn ökar' och liknande säljande rubriker, när det i själva verket finns en stor grupp som inte får hjälp med sina allvarliga, genetiska sömnstörningar, varken medicinskt eller på annat sätt."

Tina Wiman fortsätter med att korrigera SvDs bild av melatonin som ett sömnmedel. Det är nämligen inte ett medel som barn somnar av, utan ett hormon som finns naturligt i kroppen och har som uppgift att göra oss sömniga, så att vi både kan somna in och fortsätta sova. Precis som barn med adhd medicineras för att kompensera bristen på den naturliga signalsubstansen dopamin, och därmed får hjälp att "bli sig själva" och reagera med samma förmåga till arbetsminne, koncentration och uppmärksamhet som alla andra människor, gör melatonin att barn som har en brist på detta hormon kan få chansen att leva ett lika sömnharmoniskt liv som alla vi andra.

Man kan inte heller överdosera på melatonin – detta skulle ge effekten att barnet i stället blir hyperaktivt och inte kan sova alls. Orsaken till att melatonin i Sverige är ett licenspreparat är inte misstankar om biverkningar utan för att underlätta för forskningen att göra ännu fler långtidsstudier. Detta innebär att endast ett mindre antal utvalda läkare i varje landsting har rätt att skriva ut melatonin, och särskilt måste dokumentera, motivera och rapportera varje enskilt fall. Melatoninet måste rentav licensieras till ett visst apotek för varje patient. Inga barn i Sverige kan därför få melatonin för att de har vänt på dygnet för att de spelat tevespel eller på andra sätt lider av allmän, samhälls- och livsstilsrelaterad stress.

Och redan utgångspunkten att låta en sömnläkare uttala sig om melatonin visar att Svenska Dagbladet inte förstått sitt eget material. Sömnläkare har praktiskt taget aldrig med melatonin att göra, och det förefaller otroligt att ingen sakkunnig under arbetets gång påpekat detta, och att läkemedlet främst används vid NPF och utvecklingsstörningar, för SvD.

Tina Wimans faktakorrigeringar och vetenskapliga dokumentation borde ha klargjort för tidningens redaktion att hela den första artikeln, och därmed hela artikelseriens grundtes, var falsk. Där finns direkta faktafel i praktiskt taget varje stycke och i tesens varje tankeled.

Till mig säger en av journalisterna att de inte nåtts av den här kritiken. Men Tina Wimans brev är bevisligen skickat, och bevisligen ignorerat – liksom andra mejl med samma innebörd, till exempel från Anna Marklund som har autismbloggen Coping (vars blogginlägg om detta hon även pingat på Svd.se). Många inom både medie- och vetenskapssfären protesterade mot SvDs tendentiösa slutsatser, alarmistiska rubriker och pillertrillargrafik. SvD valde, lika tendentiöst, att förtiga den tyngsta kritiken och i stället lapa i sig det betydligt ytligare berömmet – från läsare som i okunskapens tillit lurats av tidningen.

Precis som Tina Wiman har jag som läsare flera gånger försökt få rättelser till stånd i olika tidningar (drar mig till minnes incidenter med Lärarnas Tidning, Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet) och blivit ignorerad – trots att felen varit upprivande stora för sakkunniga. Och genom åren minns jag många incidenter där jag själv eller nära kolleger kommunicerat med upprörda läsare som haft specialkunskaper som vi missat i våra reportage – och gudarna ska veta att man lätt hamnar i en svårlöslig konflikt, mellan redaktörs- och läsarförtroende, och inte minst internt med sig själv…

Svenska Dagbladet tar knappast lättare på faktafel än andra tidningar. Men desto större anledning att fråga sig: bygger våra nyhetstidningars renommé som seriösa och kritiskt granskande verkligen på stenhårt faktamässig saklighet, eller bygger de på en känsla av en sådan kompromisslöshet? Är man i själva verket mer kompromisslös med den till synes modiga vinklingen, än med den faktiskt modiga trovärdigheten?

Låt mig upprepa Svenska Dagbladets stolta kvalitetsprogramförklaring från 2007:

"Genom att välkomna läsarnas synpunkter visar vi en annan attityd än tidigare. Då hade vi uppriktigt sagt samma motvilliga inställning till rättelser som de flesta andra tidningar fortfarande har."

Jag har nu lagt in en rättelse av detta stycke i SvD-webbens automatiska rättelsetjänst. I rutan för korrigering föreslog jag följande sätt att formulera det på i stället:

"Genom att ignorera läsarnas synpunkter visar vi uppriktigt sagt fortfarande samma attityd som vi alltid gjort i fråga om att skryta över våra stora artikelserier."

KJELL HÄGLUND

Här kan du läsa Svenska Dagbladets replik på krönikan.