När reportrar blir debattörer skadas förtroendet för journalister
Det är flera årtionden sedan förnumstiga journalister av min typ började gnälla över det här, men jag känner ändå att stämningen i landet nu kräver ännu mer av samma sak: Vi lever i ett debattsamhälle som har börjat ta sig galna uttryck.
Jag ska exemplifiera med något som har hänt en kollega, nämligen förre Sydsvenskan-medarbetaren Niklas Orrenius, som numera jobbar på en tidning lite längre norröver.
Vid flera tillfällen har han gjort samma erfarenhet: Han har i rollen som reporter efter en bra publicering eller ett avslöjande efterfrågats som debattör.
Det hela följer ett enkelt mönster:
- Reporter intervjuar intervjuobjekt, låt säga Sverigedemokratisk talman.
- Intervjuobjekt säger uppseendeväckande saker, men får kontrollera sina citat och godkänna dem.
- Publicering sker, varpå fläkten träffas av skit.
- Intervjuobjekt blir spak av kritiken och försöker skjuta budbäraren.
- Personer som arbetar som planerare på platser som Ekot och Agenda och andra seriösa och högkvalitativa nyhetsverksamheter går i fällan, och ser en debattmöjlighet. De kvalificerar sig härmed som så kallade nyttiga idioter, enär de då går intervjuobjektets ärenden – intervjuobjektet vill ju för allt i världen inte diskutera sakfrågan, utan hellre frågan om huruvida medierna har gangstrat.
- Reporter får milt påpeka att det kanske är bättre att Ekot och Agenda och de andra gör ett inslag om sakfrågan, varpå de lite snopet håller med, och i bästa fall gör det.
Exemplet ovan saknar inte verklighetsförankring. Avslöjandet om polisens illegala register av romer fick samma efterspel. Seriösa medier gick i fällan och la en massa kraft på att diskutera nyanser i publiceringarna, i stället för att lägga kraften där kraften skulle läggas: på själva sakinnehållet.
Då inställer sig frågan om varför det har blivit så här. Jag ser två samverkande faktorer.
För det första är debatter, där två personer säger emot varann, billiga och etiskt stensäkra.
Men för det andra, vilket är viktigare, är detta en effekt av journalistikens allt otydligare genreindelningar.
Om det är något som den mediekonsumerande allmänheten inte har klart för sig, så är det skillnaderna mellan krönikor, nyhetsanalyser, kåserier, kommentarer och tesdrivna kulturreportage. Dels eftersom vi själva blandar hej vilt, dels eftersom vi ofta inte tillräckligt tydligt visar vad som är vad. Något bättre är vi väl med vinjetter och annan typografi på papper, men på webben är sådant här ofta väldigt otydligt.
Här ser vi effekten. En reporter som gör återkommande avslöjanden om samma fenomen blir till slut sakkunnig nog att kallas expert. Kanske drivs vederbörande av patos eller sanningslidelse eller av nyhetslogiken i sig. Om man då blandar samman detta, och vill få en reporter att debattera mot sitt intervjuobjekt, då spelar man rakt i händerna på dem som påstår att alla journalister är agendastyrda och har sluga politiska planer med varje publicering.
Detta är inte sant.
Och det spelar ju, som bekant, för dem som känner så ingen som helst roll.
Jag kan bara tycka att det är onödigt om landets tyngsta redaktioner agerar på ett sätt som kan styrka deras tes.
