Paparazzis på pendeltåget
En ung man försöker ta sitt liv utanför Södertälje. Han är svårt skadad och sitter fast under tåget. När polisen anländer till platsen möter de en man som filmar med sin mobiltelefon.
Polismannen Micke tvingas vädja till mannen att sluta och skriver sedan på Södertäljepolisens Facebooksida:
"Det jag inte kan förstå, hur mycket jag än försöker, är hur man kan vilja filma en person som precis blivit påkörd av ett pendeltåg? I det här fallet en person som mår så dåligt att denne vill avsluta sitt liv genom att hoppa framför tåget."
Micke ger sedan fler exempel på hur människor numera inte nöjer sig med att betrakta. De fotograferar och filmar med sina telefoner. En äldre person segnar ner i centrala Södertälje med hjärtstopp. När polisen kommer till platsen har en busschaufför påbörjat hjärt- och lungräddning. Runt om står flera åskådare varav minst fem stycken filmar allt. Vad är syftet med det? skriver Micke.
Andra poliser vittnar om samma sak: fenomenet att människor tränger sig fram för att se vad som hänt har tagit ett ytterligare steg. Tittköerna har blivit filma-och-fota-köer. Varför? Svaret får sökas i en kombination av mobilers teknikutveckling och tilltagande mänsklig empatilöshet. Men också i en förändrad medievärld.
Tankarna går till fjolårets starkaste filmupplevelse, Nightcrawler. Filmen skildrar hur redaktionernas cyniska efterfrågan på dramatiska olycksbilder successivt urgröper frilansande fotografers medkänsla. Huvudpersonen spelad av Jake Gyllenhaal blir ett känslolöst skal som inte drar sig för att knuffa tragedierna framför kameralinsen i ”säljande” riktning.
Nightcrawlers dystopiska medievärld ligger inte långt ifrån pendeltågsresenärernas instinkt att omedelbart greppa kameran i fickan och dokumentera en ung människas djupaste olycka.
När stora redaktioner avvecklar sina egna fotografer blir det viktigare med nyhetsbilder fångade av allmänheten. Särskilt kvällstidningarna uppmanar folk att fota och filma och skicka in, med löften om tipspengar.
Oförargliga läsarbilder från till exempel ett prinsessbröllop, inga problem. Men hur är det med Nightcrawlerbilderna? När tidningarna i högre grad efterfrågar bilder från allmänheten väcker det nya frågor om det egna moraliska ansvaret.
De vidrigaste bilderna vill ingen ha. Ingen anständig tidning frågar efter självmordsbilder. Men vet de som filmar mannen under tåget i Södertälje det? Allmänhetens kunskap är begränsad om var pressen för tillfället drar sina etiska gränslinjer. Kanske plåtar de tragiken i tron att de kan tjäna några hundralappar från Aftonbladet eller Expressen. Eller så är skälet något ännu värre. Som att dra tittare till något av nätets mera skrupelfria hörn. Det finns fler än de traditionella medierna där ute som jagar klick.
Orkar de mediehus som ropar efter olycksbilder se kopplingarna till ett beteende som går över gränsen? Är de medaktörer i en tilltagande avtrubbning när de uppmanar allmänheten att bli sina egna paparazzis? Borde de tydligare berätta vilka bilder man inte köper? Och ha som policy att aldrig köpa bilder vars tillkomst satt andra i fara?
För några år sedan kunde vi läsa om en dramatisk händelse i ett höghus. En 6-årig pojke hade råkat låsa dörren till sitt rum så att föräldrarna inte kom in. Pojken försökte ta sig ut via fönstret på sjätte våningen och var på väg att falla mot en säker död.
En folkmassa samlades nedanför höghuset för att följa pojkens kamp mot döden.
Flera fotade och filmade. De betraktade och dokumenterade, i stället för att agera. En enda man gjorde något vettigt och ingrep. Tack vare honom överlevde pojken, som till slut föll.
Dagen efter kunde man läsa om hjältens insats, illustrerat med åskådarnas dramatiska bilder och ”här kämpar sexåringen för sitt liv”. Bredvid bilderna fanns en uppmaning om att skicka fler ”läsarbilder” till tidningens särskilda SMS-nummer.
Ingen undrade varför det fanns så många bilder, men så få som gjorde något för att rädda pojkens liv. Varför valde de att fota och filma i stället för att springa och hämta madrasser eller organisera sig i klunga för att ta emot pojken om han tappade taget?
Tidningarna undvek den vinkeln. Kanske därför att den skulle skära sig med publiceringen av de dramatiska bilderna.
Någon skulle också kunna gå vidare med historien om resenärerna som filmade mannen under pendeltåget i Södertälje. Vad säger det om vår tid? Varför var det ingen av medresenärerna som sa ifrån?
BJÖRN HÄGER
Fotnot: Både Aftonbladet och Expressen uppmanar på sina särskida tipsa-sidor läsarna att skicka in bilder och filmer. "Gå nära motivet", skriver både Expressen och Aftonbladet. Båda tidningarna uppmanar läsarna att ta många bilder, men också till att ta etiska hänsyn och inte vara i vägen för räddningspersonal eller polis.
(På Aftonbladets tipsa-sida står, lite motsägelsefullt, både "gå nära motivet" och "var inte för närgången utan håll dig på behörigt avstånd".)
