Gå direkt till textinnehållet

Sex har dödats sedan Mubaraks fall

När demonstranterna i Egypten gick ut på Tahrirtorget i protest mot den tidigare presidenten Hosni Mubarak bar många plakat där statlig TV och radio kallades för lögnare och regimens redskap.

Jag kunde förstå dem. Under Mubarak arbetade jag under många år som nyhetsankare och reporter för Nile TV, den egyptiska statliga televisionens engelskspråkiga kanal. Varje dag var en utmaning i att kringgå – och ofta chockera – granskarna. Även om det var lite högre i tak för oss som sände på engelska innebar min ”kontroversiella” rapportering inte sällan hot från den statliga säkerhetstjänsten.

Under protesterna 2011 kom droppen som fick bägaren att rinna över. När min chef i stället för att ge mig en kamera för att bevaka det historiska upproret krävde rapportering om stödet för Mubarak såg jag ingen annan utväg än att säga upp mig.
Nästa morgon gick jag inte till redaktionen utan till Tahrirtorget för att ansluta mig till demonstranterna. För första gången i min 30-åriga karriär kände jag mig verkligt fri.

Sedan Mubaraks fall har jag följt egyptiska mediers rörelse fram och tillbaka mellan frihet och begränsning. Perioderna med minst censur var veckorna efter revolutionen 2011 och under den islamistiska presidenten Mohamed Morsi.
I dag har situationen för journalister snarare förvärrats jämfört med under Mubarak. Egyptiska medier har fallit tillbaka till självcensur och rapportering till fördel för militären i och med den ökade risken för trakasserier, avskräckande hot och åtal. Hårdare tag mot det muslimska brödraskapet har kommit att fungera som ett sätt att krossa alla former av oliktänkande. Egypten hamnar nu på 158e plats av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. De räknar till 21 journalister bakom galler.
De senaste månaderna har en serie åtal skapat rädsla för att kraftåtgärderna mot journalister intensifieras.

I november åtalades den högt respekterade grävande journalisten Hossam Bahgat inför en militärdomstol för en artikel om splittringar inom militären.
President Abdel Fattah El-Sisis har lagstiftat böter på upp till 57 000 euro för journalister som går emot statens version i bevakningen av terroristattacker. Det kan man se som ännu ett verktyg för att sätta munkavle på journalister. Fängelsedomen mot tre reportrar från al-Jazira går på samma linje.
President Sisis politik för att kväva yttrandefriheten kan bara jämföras med läget under Nasser som ledde landet från 1956 till 1970. Men internet gör att det inte är lika lätt att dölja ett brutalt agerande som på 60-talet.

Ändå är Egypten ett farligt land för journalister. Minst sex journalister har skjutits till döds sedan Mubaraks fall. Patriotiska grupper attackerar journalister på gatan och kvinnliga journalister utsätts ofta för sexuella övergrepp.
Själv arbetar jag sedan mitt avhopp från Nile TV som frilansjournalist, främst för internationella nyhetskanaler och nätverk. Även om jag i viss mån skyddas av att vara känd, är mitt arbete svårare i dag än någonsin under de tre tidigare regimerna.

Jag har inte fysiskt attackerats i mitt arbete men däremot liksom andra regimkritiska journalister utsatts för smutskastningskampanjer. Anklagelserna rör allt från att jag skulle vara anhängare till det muslimska brödraskapet till ateist, spion och förrädare. 

Men det som skrämmer mig mest är de ständiga trakasserierna från kollegor som ser sig som mer patriotiska – och som är beredda att gå långt för att bevisa det. Nyligen ingav en av mina tidigare kollegor från Nile TV anklagelser mot mig för att vara ett hot mot landets säkerhet. Även utan bevis är utgången av rättegången den 26 december osäker.”

Shahira Amin
egyptisk journalist

Fler avsnitt
Fler videos