Sluta dalta med islamisterna
Att som skribent kritisera religion, även i ett så pass sekulärt land som Sverige, är att be om att bli klagomur. Inom loppet av några timmar fylls mejlboxen med glada tillrop men också av brev med mindre trevligt innehåll.
Gott så, det är inte en mänsklig rättighet att slippa undan kritik. Hoten uteblir dock om det inte är islam som är fokus för texten. Det har aldrig hänt att jag skrivit kritiskt om islam, slöjor eller profeten Muhammed utan att jag har fått hotfulla tillmälen.
Med jämna mellanrum bjuds den skäggige och aggressive islamisten in som omslagspojke i västmedia. Nu är det dags igen. Det ligger en utomordentligt usel ”Muhammed-film” på Youtube och antalet tittare ökar med svindlande hastighet. En film som med stor sannolikhet hade gått de flesta obemärkt förbi om det inte vore för en liten grupp islamistiska galningar som inte missar tillfället att bränna flaggor och mörda. Att de häftiga reaktionerna kommer just den 11 september är knappast en tillfällighet.
Vi har sett det förr, men ändå spelas samma gamla kassett upp igen. Bilder på kränkta män som släppt alla spärrar cirkulerar i alla medier och än en gång framstår muslimer som en hop barbarer. Många kräver nu att muslimerna som kollektiv tydligare måste ta avstånd. Men varför skulle min troende muslimska mor behöva be om ursäkt varje gång en islamist begår illdåd. Är det för mycket begärt att folk lär sig skillnaden mellan muslimer och islamister? Tydligen.
Eftersom det uppenbart finns människor som verkar tro att alla aggressiva och hotfulla islamister representerar alla som har någon relation till islam är det på sin plats att påpeka att skuld inte går i arv vare sig individuellt eller kollektivt, och att de flesta muslimer har en fredlig relation till både sin tro och sina medmänniskor.
Flaggbränning och mord är inte något som islamister reserverar för västerlänningar som kränker profeten. De flesta religiöst motiverade våldshandlingar som begås av islamister sker i länder med islam som statsreligion. De flesta offren är andra muslimer.
Hur länge ska ledande opinionsbildare och kulturskribenter här hemma lägga skulden på dem som anses ha smädat en gud eller en profet. Många menar att vi måste ta hänsyn och akta oss för att kränka muslimer runt om i världen. Borde inte samma hänsyn tas till de kristna? Svaret är givet. Kristna anses kunna hantera kritik och blasfemi bättre. Kanske är det så att dessa vurmare för muslimers känslor uppfattar dem som ett skörare slags människor utan det sofistikerade sinne för demokratiska principer som kännetecknar kristna?
Hur ska man annars förstå detta daltande med islam som religion och våldsamma islamister. Jag börjar undra om det inte handlar om antingen ren och skär feghet eller en fördom om att muslimer inte är kapabla till demokratiskt tänkande. Det är hursomhelst inte vår uppgift att hålla islamister på gott humör. Snarare tvärtom.
Om man inte tål att någon kallar det kvinnohat att beordra kvinnor att gå klädda i tält, om man inte tål att någon anser det vara pedofili om en man gifter sig med en nioåring, om man inte tål detta utan att gripa till våld, då kan man knappast förvänta sig att andra ska visa hänsyn mot en själv.
DILSA DEMIRBAG-STEN
